Era partier hycklar om samarbete med SD
Skyttedal: Ni säger ja i EU men nej i riksdagen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-08-19
DEBATT. Sverige förtjänar vägval baserade på politikens innehåll, inte på vem som har eller inte har förbindelser med Sverigedemokraterna.
En snabb genomlysning av januaripartiernas arbete i Europaparlamentet visar att inte heller de tar sin egen retorik i denna fråga på allvar.
I EU agerar dessa partier efter en logik som de i den svenska inrikespolitiska debatten dömer ut som farlig och odemokratisk. Hycklandet måste få ett slut.
I Europaparlamentet förhandlar alla med alla. Varje partigrupp utser en förhandlare när en fråga ska avgöras. Dessa förhandlare bygger sedan majoriteter i olika sakfrågor – utan hänsyn till vilket parti som anses rumsrent eller inte. Fokus är på innehållet, det är helt enkelt så systemet är uppbyggt. Ett arbetssätt som naturligtvis även tillämpas av januaripartierna i Europaparlamentet.
Den som följer detta parallellt med den svenska debatten kan inte undgå att se retoriken på hemmaplan som en politisk teater. För Socialdemokraterna och Miljöpartiet finns det ett uppenbart inrikespolitiskt egenintresse att fortsätta detta skådespel. Varför Liberalerna och Centerpartiet lånar ut sig till detta syfte är mer oklart.
Tidigare i somras skrev europaparlamentariker Karin Karlsbro (L) tillsammans med partikollegor en debattartikel där hon slog fast att Kristdemokraternas och Moderaternas hållning – att man kan tänka sig förhandla politik med Sverigedemokraterna – omöjliggör samarbete med Liberalerna.
Tidigare i våras förhandlade dock Karlsbro själv med Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet i frågan om EU:s handelsavtal med Vietnam. Ett avtal som vänstern och de gröna i Europaparlamentet riktat våldsam kritik mot.
Att söka breda lösningar bland de frihandelsvänliga partigrupperna var därför nödvändigt, vilket därför inkluderar Sverigedemokraternas partigrupp. Något Karlsbro förtjänstfullt bidrog till, tillsynes utan moraliska betänkligheter. Varför hon sätter sig till doms över partier som gör samma sak i Sveriges riksdag har hon så vitt noterats ej avgett en förklaring till.
En annan person med högt tonläge vad gäller SD-samarbete är Centerpartiets Europaparlamentariker Fredrick Federley. I EU-valrörelsen anklagade han mig och Kristdemokraterna för att ”tveka mellan liberala värderingar och diktaturfasoner”, som svar på att vi inte hade några problem med att göra upp sakpolitiskt med SD.
I likhet med mig har Federley fått förhandlingsuppdrag kopplat till skogspolitiska frågor sedan mandatperioden startade. I Federleys fall rör det sig om jordbruksutskottets betänkande om EU:s skogsstrategi.
Runt samma förhandlingsbord i jordbruksutskottet sitter också Sannfinländarna och polska Lag och Rättvisa. Partier som varken Federley eller jag har något till övers för. Men om vi översätter det centerpartiska budskapet från Sverige skulle det innebära att han som princip vägrade tala ihop sig med dessa partier vad avser det sakpolitiska innehållet i betänkandet.
Detta alldeles oavsett om något av dessa partier skulle hjälpa till att säkra majoritet för Federleys egen linje.
Diskrepansen mellan hur januaripartierna argumenterar i den inrikespolitiska debatten och hur de agerar i Europaparlamentet är avgrundsdjup. Samtidigt är detta en klyfta som borde tjäna som hävstång för Centerpartier och Liberalerna att byta kurs. Ingen politisk rörelse mår bra av att, över tid, leva på en lögn.
Det är nu drygt två år till nästa riksdagsval. Ännu lever förhoppningen om att det politiska klimatet innan dess mognar. Då kanske vi slipper en valrörelse som präglas av en logik som tillsynes är hämtad från fnissiga skolgårdsflickors upptagenhet med vem som är kompis med vem.
Sara Skyttedal, Europaparlamentariker (KD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.