Jag gick hela tiden omkring lite hungrig
Debattören testade livet som pensionär: Skammen över att inte ha råd kom snabbt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-05-16
DEBATT. För en vecka sedan inledde jag den utmaning som SPF Seniorerna ställt till alla riksdagspartier och Feministiskt initiativ.
Jag blev lite förvånad av att jag bara fick sällskap av tre andra partier i riksdagen, representanter för C, M och KD. Efter veckan förstår jag det bättre.
Som sittande i riksdag, eller i ännu högre grad regeringen, har de ju ett ansvar för denna snabbt växande katastrof som nuvarande pensionssystem innebär.
Hade de antagit utmaningen, som på flera sätt visar hur orimligt och omänskligt det är, går det ju inte att lämna den utan att också utlova genomgripande förändring.
Hur gick utmaningen då? Vi fick slumpvis dra varsitt kuvert med en summa pengar som motsvarar fyra olika pensionsnivåer efter avdrag för hyra, telefon, el, mediciner och så vidare. Pengarna ska räcka till mat, resor, aktiviteter, oförutsedda kostnader och de utmaningar vi fick varje dag.
Mitt kuvert var det tunnaste och innehöll 609 kronor.
Min strategi var att äta billigt, prioritera relationer med familj och vänner och att försöka lägga undan en slant eftersom jag har förstått att ett par trasiga glasögon eller en tand som behöver lagas kan vara ekonomisk katastrof.
Att behöva gå till socialtjänsten är inget någon vill eller ska behöva göra för så pass vanliga kostnader.
Jag åt tre gånger om dagen, näringsriktigt men billigt. En kycklingfilé eller en bit god ost var inte att tänka på. Jag fick säga nej till fyra av sju utmaningar. Jag prioriterade träffa barnbarn och spela boule med SPF-kompisarna, men det blev inga sommarskor, inget batteri till brandvarnaren och ingen lunch ute med väninna. I slutet av veckan hade jag 85 öre kvar.
Många av de som hör av sig pratar om skammen, och även om en vecka är kort tid, infinner sig skammen redan. Att förklara för sitt sjuåriga barnbarn att farmor bara har råd med en enkel present (ett spel för en tia på Stadsmissionen), att inte ha råd att köpa grannpojkens kakor för att stötta klassresan. Att inte kunna byta mina gamla trasiga second hand-skor, mot ett par ”nya” begagnade.
Jag gick ständigt omkring med en känsla av att vara lite hungrig, trots att jag åt. Men en extra knäckebrödsmacka, eller ännu mindre en glass när solen sken, var uteslutet.
Det infann sig en trötthet över att alltid behöva omsätta allt i kronor och ören och ifrågasätta om jag hade råd. Att hela tiden tvingas göra val, även i det lilla. Och en känsla av hopplöshet. Det är så här det är. Det är så här det kommer att vara. Det kommer inte att bli bättre. Det kommer inte att ”lösa sig”.
En rimlig levnadsnivå är vad vårt pensionssystem ska garantera våra äldre. Det här är inte rimligt, det är ovärdigt. Det är inte pensionärerna som ska skämmas, utan det är de som låter det fortgå.
Det handlar inte om ett fåtal som råkat extra illa ut. Det gäller 335 000 pensionärer enligt senaste statistiken från Eurostat. Mer än hälften av alla kvinnor som går i pension gör det som fattigpensionärer. Allra fattigast är utrikes födda kvinnor som ofta inte ens når upp till garantipension.
För att komma framåt borde vi börja med att höja garantipensionen till 11 800 kronor, EU:s fattigdomsgräns. Vi borde skrota pensionsgruppen och skapa ett nytt pensionssystem som är hållbart inte bara för sig självt, utan också för de människor som det är till för, pensionärerna.
Feministiskt initiativ vill se flera partier i öppen debatt i pensionsfrågan. Det behövs större grepp än en mindre skattelättnad här och någon hundring mer på bostadstillägget där.
Genomgripande förändring behövs och den behövs nu. Feministiskt initiativ har ett omfattande program i pensionsfrågan och vi ser fram emot att driva det i riksdagen.
Lotten Sunna
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.