Dags att lämna Kaukasus åt sitt öde
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-29
Moskvamyndigheter, det vill säga borgmästaren Luzjkov och hans medarbetare, säger att attentatet är de kaukasiska terroristernas verk och att polisundersökningen kommer att följa det spåret.
Mycket talar för detta, men något annat scenario kan inte uteslutas. Så brukar det vara i ett land där det inte finns någon demokratisk kontroll. Man kan inte lita på vad myndigheterna säger. Man får göra egen nyttokalkyl: Vem eller vilka som tjänar på detta? Det är knappast Rysslands nuvarande ledning med president Medvedev och premiärminister Putin, även om den senare stod i spetsen för säkerhetstjänsten förut. Han kan inte ha fullständig kontroll över alla dessa människor från kraftorganen som han gav fria händer efter sitt makttillträde.
Det sägs i de tidiga uppgifterna från attentatsplatserna att det var två kvinnliga självmordsbombare som sprängde sig till döds. Om det stämmer, så är det ytterliggare något som pekar i samma riktning – mot Norra Kaukasus. I Moskvateatern i oktober 2002 var det också ett antal kvinnor som fäste sprängmedel vid midjan. De satte sig i publiken och höll cirka 800 personer som gisslan tills de alla dödades – tillsammans med sina manliga ledare och över 130 personer i publiken. De var tjetjener.
Det var åtta år sedan. Terrordåden bara fortsatte. Det mest fruktansvärda dådet under det som kallas Tjetjenienkonflikten skedde i september 2005 mot en skola i Beslan i Nordossetien, en västlig grannrepublik till Tjetjenien. Oroligt är det även i Dagestan, öster om Tjetjenien.
2008 års krig mellan Ryssland och den självständiga staten Georgien, om bland annat Sydossetien, får också räknas till det konfliktfyllda Kaukasien.
Sedan en tid tillbaka hävdar ledarna i Kreml och den hårdföre Ramzan Kadyrov, president i Groznyj, att kriget i Tjetjenien är slut. Det första kriget i den aktuella serien sattes i gång 1994. Men många tusen ryska trupper är kvar där även idag. Terrordåden, attentaten och övergreppen pågår. Från alla håll.
En stor del av tjetjenerna är krigströtta. Huvudstaden Groznyj ligger i ruiner, även om en del liv har återvänt. Kadyrov och de ryska soldaterna har en fast grep om slättlandet i norr. Det är värre med bergstrakterna och dalgångarna i söder.
Länge har det varit relativt tyst. Men de tjetjenska rebellerna, terroristerna eller partisanerna (man får välja beteckningen efter smak) har aldrig sagt att de lägger ner sina vapen. De är i underläge. De underlägsna tar ofta till terrorism som vapen mot en långt mer överlägsen motståndare. Så har det varit allt sedan 1780-talet då Tsarryssland började sina erövringar i Kaukasus.
Att unga kvinnor ställer upp som självmordsbenägna förövare beror på övergreppen som de ser hemma i Tjetjenien: skjutningar på gatan, godtyckliga gripanden, försvinnanden, mord, våldtäkter och tortyr. Det är sällan som någon åtalas eller så får den skyldige en symbolisk straff.
Kriget förgiftar Ryssland självt. De ryska soldater som kommer tillbaka från Tjetjenien är ibland frustrerade, våldsbenägna, korrupta och allmänt fördärvade. Nu finns det är hundratusentals sådana veteraner. Inne i det slutna samhället bidrar de till kriminalitet och oro.
Det är inte lätt för Ryssland att dra sig tillbaka från norra Kaukasus. Det finns en mycket som talar emot: laglösheten som man sannolikt kommer att lämna efter sig, islamisterna som troligen kommer att ta över. Men framför allt: man har vant sig att se Norra Kaukasus som en del av Ryssland.
De sydkaukasiska republikerna Azerbajdzjan, Georgien och Armenien har blivit självständiga, liksom Ukraina med flera. Efter Sovjetunionens sönderfall är en fortgående splittring av det vidsträckta och mångnationella Ryssland som Kreml mest av allt vill förhindra. Oskyldiga människor i Moskva kommer att få betala med sina liv tills man inser att det är dags att lämna norra Kaukasus åt sitt öde.
Jakub Swiecicki
Analytiker på Utrikespolitiska Institutet