Det är tid för en Lex Bjästa
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-30
Det är svårt att inte reagera med avsky efter Uppdrag Gransknings reportage från Bjästa – ett reportage som visade ett samhälle i moralisk kollaps, efter att en flicka våldtagits och omgivningen reagerade mot att baktala och hota offret och – rent bokstavligen – applådera gärningsmannen.
Rättssamhället tycks ha hanterat Bjästafallet på ett korrekt sätt – det är det civila samhället som kapitulerat. Men det finns anledning att fundera över om juridiken kan bidra till att göra situationen bättre. Vad är juridikens roll i hanteringen av Bjästafallet? Och hur kan regelverket förbättras för att försöka förhindra framtida Bjästafall? Svaren är att juridikens roll är stor men borde bli större. Det är tid för en Lex Bjästa. Utbildningsminister Jan Björklund bör göra detta till en prioriterad fråga.
Rätten kan bidra till den process av ansvarsutkrävande som nu förestår. Det finns olika rättsliga ansvarssystem som kan aktualiseras när skol- och vuxenvärlden inte reagerar vid kränkningar av det här slaget. I extrema fall kan det bli fråga om straffansvar, till exempel för tjänstefel. Det är dock ovanligt. I praktiken är det istället skadeståndsrätten som får bära bördan för ansvarsutkrävande. Skadeståndsrätten är förhållandevis väl rustad för uppgiften efter att ha tagit lärdom av tidigare mobbningsfall. Det så kallade Johannafallet, där en flicka i Grums mobbades av sina kamrater så till den grad att hon tvingades hoppa av skolan, föranledde en förändring av lagen efter att HD funnit att det tidigare regelsystemet inte räckte till.
Efter Johannas kamp i domstolarna finns det i skollagen en explicit skyldighet för skolan att ta itu med kränkningar och mobbning. Den skyldigheten är skadeståndssanktionerad. Som Barnombudsmannen redan framhållit i media kan dessa sanktionerna bli aktuella i Bjästa – har skolan inte tagit itu med kränkningarna så är det skadeståndsgrundande.
Finns det en övertro på de rättsliga ansvarssystemen i sådana här sammanhang? I alla kriser är det viktigt att ta ett djupt andetag innan man ropar på förändringar: Inte alla problem har med juridiken att göra. Men vi vet att juridikens ansvarssystem kan spela en viktig roll när det gäller mobbning. Viktimologisk forskning – brottsofferforskning – visar att skadeståndsrätten har en viktig funktion för offrets läkandeprocess. Juridiskt ansvarsutkrävande kan bidra till ”Linneas” upplevelse av upprättelse: Ett skadestånd kan visa att samhället, om än inte det lilla samhället Bjästa, står på hennes sida.
Dessutom kan ansvarsprocesser bidra till att ytterligare slipa de rättsliga verktyg som utvecklats för att förhindra mobbning och kränkningar i skolorna. Kriser föder insikter. De förändringar av regelverket som Johannafallet medförde gjorde stor nytta i förändringsarbetet och bidrog till att få regler som ökade möjligheten att få ersättning för mobbningens offer när mobbningen inte tagits på tillräckligt allvar av skolorna.
På samma sätt kan Bjästafallet tas till utgångspunkt för en diskussion om hur signalsystemen vid mobbning är uppbyggda. Här finns det närliggande jämförelseobjekt. För vården finns den så kallade Lex Sarah-regeln. Lex Sarah innebär en skyldighet för vårdpersonal som får vetskap om brister att anmäla det till socialnämnden. Bjästa visar – och det även om bilden nu är överdriven – att liknande normer behövs för skolan. Det behövs en Lex Bjästa!
Närmare bestämt bör regeringen undersöka möjligheten att i skollagen införa en Lex Sarah-liknande anmälningsskyldighet för skolanställda som får kunskap om att det förekommer kränkningar i skolan. Samma anmälningsskyldighet borde också gälla för bristande reaktioner på kränkning och mobbning, som i och för sig uppmärksammats, det vill säga när skolan känner till mobbningen men inte tar itu med den.
I det förslag till skollag som presenterades nyligen finns det ett embryo till sådana här tankar. Skollagens förslag innebär att en lärare som får kunskap om mobbning måste anmäla det till rektor, som i sin tur kan ha anmälningsplikt till huvudmannen (ofta kommunen). Det är ett bra förslag. Men en sådan anmälningsskyldighet räcker inte – vilket Bjästafallet visar. Problemet är att kränkningar som uppmärksammas inom skolorna ibland stannar inom skolan. Locket läggs på. Lex Sarah kan igen tjäna som en jämförelse. Regeln innebär inte att sköterskan som uppmärksammar brister skall anmäla det till föreståndaren för sjukhemmet – utan till Socialnämnden.
Lex Bjästa bör motverka risken för att de varningsklockor som ringer inte når utanför den kränkande miljön, att problemet inte når utanför skolan. För att undvika det behövs det tydligt aviserade kanaler mellan lärare och tillsynsorgan.
Kränkningar i skolan är en angelägenhet för oss alla.
Det bör återspeglas i lagstiftningen.
Mårten Schultz
Docent i civilrätt