Vilken tur att Öijer inte skaffade sig ett jobb
Hans poesi blir ännu bättre på scen än på papper
I den nya dokumentären om Harry Martinson och Eyvind Johnson framstår inte Bruno K Öijer som särskilt sympatisk. Kanske beror det på att man sisådär en halvtimme in tycker så pass synd om de två ofrivilliga Nobelpristagarna, att när en ung Öijer säger: ”Jag skiter fullständigt i Svenska Akademien. Jag är inte intresserad av sådana utbrunna ljus, som i stort sett är resistenta mot allting utom sin egen sjukdom”, vill man bara ge spolingen en fet örfil. Kamma lockarna och skaffa ett jobb! Sen kan du snacka.
Det gjorde han ju aldrig, kommer aldrig att göra, och tacksamma ska vi vara över det. Få personer i samtida svensk litteratur har varit så konsekventa, i brist på bättre ord, och det är upp till läsaren vad man gör av det. Väljer man att se någon som aldrig riktigt vuxit upp, den sedan länge frånsprungna vänsteridealismen, ja då ser man bara en posör med en hatt. Men att göra ett sådant val är totalt livsförnekande.
Vissa saker från ungdomen bör faktiskt få tillåtelse att följa med in i vuxenlivet. Jag älskar fortfarande Smashing Pumpkins, och jag älskar Bruno K Öijer. När jag gick hem till min dåvarande flickvän och såg gatlyktorna blinka i Johanneshov tänkte jag alltid på hans ”Testamente”, en dikt som vi såklart hade insett handlade om just oss. Det är så bra konst fungerar. Raderna förtjänar att återges i sin fulländade helhet: ”en natt / slår vi upp fönstret / på vid gavel / och blåser ut all belysning / i staden / dom har ju oss”.
Så enkelt, nästan arrogant i sin romantik, men också ett exempel på det Öijer gör bättre än de flesta – att använda en vardaglig realism som grund, men förhöja den. En Platon för poesi. Dessutom är avslutningen fantastiskt, vilket är så viktigt i dikter. Man kan glömma mycket nonsens när den sista raden bär sådan kraft.
Han kan säga ”sjön sov” så att det inte längre är ord – det är en sjö som sover
Inte minst blir detta tydligt när man hör Öijer läsa – han är ju en av få, jag kommer inte på någon annan, som är bättre på scen än på papper. Förutsättningarna kanske inte är de bästa när han inleder sin turné för nyutkomna ”Växla ringar med mörkret” i sin hemstad Linköping. Bruno K. Öijer borde inte finnas i närheten av Bastard Burgers-kedjor eller rosa matbud på moped, och det relativt ocharmiga konserthuset är halvtomt. Stämningen är inte lika elektrisk som jag minns från tidigare uppläsningar – men det är å andra sidan inte jag heller, där jag sitter inklämd bredvid DN:s Po Tidholm och någon yngling som för kopiösa anteckningar.
Betoningarna, som han är känd för och som ingen kan härma utan att låta löjlig, är neddragna, inte lika parodiska. Men de är fortfarande en avgörande del av att höra poesin live. Han kan säga ”sjön sov” så att det inte längre är ord – det är en sjö som sover. Han säger ”ingen av oss har kommit hem” så att vi faktiskt förstår att det är sant. Det låter enkelt men är nästan omöjligt. Bruno K Öijer säger som regel bara det han tycker är just absolut sant, och då tvingas man lyssna. Han är den ensamma killen på skolgården som borde vara mobbad, men ingen vågar röra honom. Han skäms ju inte. På scen står en man som på allvar tror att poesi kan förändra saker. Det var länge sedan jag orkade tro något sådant, och det tråkigaste av allt är att det säkert är jag som har rätt. Men världen vore ännu mer fruktansvärd om det inte fanns de som insisterade. De som orkar gå genom livet oförstörda.