Därför borde årets fredspris inte delas ut
Världen är våldsammare än någonsin
Det är ingen hemlighet att den norska Nobelkommittén länge tassat runt strax utanför utkanterna av Alfred Nobels uttryckliga vilja.
Nobel ville ge sitt fredspris till den ”som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”.
Generöst uttryckt har en mycket bred tolkning av ”folkens förbrödrande” fått göra de tunga lyften i motiveringarna de senaste åren.
Man kan säga mycket gott om iranska kvinnosakskvinnor, belarusiska demokratikämpar och Malala Yousafzai – men några stående arméer har de inte precis avskaffat.
I goda tider hade det inte varit något problem.
Men medan Nobelkommittén prisat välmenande marginalfenomen har världen i stället stadigt blivit en sämre plats:
- De 59 konflikter som pågick i världen förra året är fler än något år sedan Uppsala universitet började räkna 1946.
- Världens militärutgifter ökade förra året för nionde året i rad, till 2 443 miljarder dollar totalt. Det är den högsta siffran Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri) uppskattat någonsin. Världens stater lade förra året i genomsnitt 6,9 procent av sina utgifter på militären. Ökningen är inte heller isolerad, den går igen i alla världsdelar.
- Förutom 1994 – året för folkmordet i Rwanda – har 2021, 2022 och 2023 varit de tre blodigaste åren sedan kalla krigets slut.
Min mening är förstås inte att kritisera de människor som otvetydigt gör världen bättre.
Men jag kan inte heller se poängen med att galafira bästa lagning av baklykta medan hela bilen brinner upp.
Sett över åtminstone de senaste 20 åren så blir det tydligt att dagens värld inte är resultatet av de Nobelprisades ansträngningar, utan tvärtom av de kriser vi kollektivt inte klarat av att lösa.
Raden av pristagare har utan egen förskyllan förvandlats till ett sorts misslyckandets kuriosakabinett.
Att alla lejon i dag skulle kunnat sussa sött med lammen är kanske utopiskt i överkant, men längs vägen till vårt nuvarande helvete ligger mängder av missade chanser kringströdda:
- Putin-regimens Ryssland borde för länge sedan ha förmåtts att gå i en annan riktning, eller åtminstone – mer sannolikt – avskräckts från att starta ett storkrig.
- En långsiktig fred mellan Israel och Palestina borde ha tvingats fram, två säkra stater upprättats och ockupationen avslutats.
- Omvärlden borde ha gjort mer för att få stopp på Etiopiens inbördeskrig.
- Kriget i Syrien borde inte ha tillåtits fortsätta, år efter blodigt år.
Medan pris efter pris har delats ut har verkligheten sprungit priset förbi. Det är den sorgliga sanningen.
Man skulle kunna säga att det därmed är viktigare än någonsin att uppmärksamma dem som faktiskt gör något bra. Jag kan ha sympati med den hållningen.
Men vi kan inte fortsätta skjuta salut för plåster medan patienten förblöder.
Världen är på väg käpprätt åt fel håll och det är dags att Nobelkommittén erkänner det, så att vi andra kan erkänna det för varandra.
Därför finns det bara en rimlig sak att göra i år:
Att inte dela ut fredspriset alls.
Det har trots allt hänt förr. Under de båda världskrigen delades bara två pris ut, båda gångerna till Röda korset. 1914, 1915, 1916, 1918 och 1939–1943 delades inga pris ut alls.
Tiderna är inte så svåra än.
Men det viktigaste Nobelkommittén kan göra nu är att skicka signalen att vi tillsammans omedelbart måste ta av från vägen dit.