Klart att unga tjejer vill festa med Mbappé
Det är den tid i livet då allt kan hända – också det värsta
”Det dagliga livet kännetecknas av besvikelser”, konstaterade sociologen Francesco Alberoni i boken ”Förälskelse och kärlek” (1988) och det är därför man hela tiden strävar efter något extraordinärt som ska bevisa motsatsen. Man måste ”kirra liv som väger upp för döden”, som min syster en gång sa till mig. Och det är det som är det roliga med att vara ”ung” och ”kvinna”. Allt kan hända, men det är också det värsta. Man måste omvandla tvånget som kommer med det hotfulla carpe diem till ett verb utan att för den sakens skull tumma på sin självbevarelsedrift.
När Dagens ETC träffade tre tonårstjejer för att diskutera hudvård och skönhetsfixering berättade de att ”det känns som att man har sin ’peak’ i tonåren. Att det är då man ser bäst ut, är gladast och har mest vänner.” Ändå sitter man där i ett klassrum med för höga halter av något giftigt ämne i luften som gör att ens svensklärare envisas med att vädra trots minusgrader utomhus.
Men så plötsligt utgör ens skolgård bara en kuliss för en hyfsat harmlös langning. En box apvin som ska delas på tre under årets mörkaste månader. Gömd längst in i någons underklädeslåda. Källan till ens första riktiga fylla. Jag har knappt hört talas om en enda kul sådan men ha dem skulle man, annars var livet bara en överkörd gnagare längs en motorväg.
Det var först högre upp i åldern som det kunde hända grejer på riktigt. En efterfest i den övre halvan av Turning torso, på en båt som låg och guppade i Visby hamn, på något slags kontor i Gamla stan. Eller, i det ”pingisrum” som det nu uppdagats att världskändisar tillbringar sina Stockholmsnätter i.
Förutom alkohol och droger bjuds det på tjejer. Alla deltar självklart frivilligt. Vill man avlägsna sig från världens mittpunkt är det bara att gå, menar den källa som Aftonbladet varit i kontakt med. Annars hade affärsmodellen inte kunnat överleva.
Man vill gå nära elden för att se om den bränns eller om man kan härska över den
I boken ”Tomorrow sex will be good again” beskriver Katherine Angel en samtyckeskultur som kräver att en individ ska veta vad den vill, kunna formulera det och hålla fast vid sin vilja också i efterhand. Men också prospektivt, in i framtiden. Det kräver att vi ska vara i kontakt med vårt överjag och hela tiden rådfråga oss själva: vill jag det här och vill jag det av rätt sorts anledning?
Det är klart man vill festa med kändisar i den privata, mest exklusiva delen av en nattklubb. Det är klart man vill ha en hand på sitt ben, följa med till en svit. Man vill gå nära elden för att se om den bränns eller om man kan härska över den.
När nu Kylian Mbappé anklagas för att ha våldtagit en tjej han träffade i nattklubbarnas motsvarighet till ”kuddrummet” är det svårt att inte tänka på antalet tjejer som befunnit sig i samma position. Som blivit förförda av idén om att i efterhand kunna berätta om allt liv man kirrat som motvikt till döden. Hur man bejakade sin sexualitet och hur kul och självstärkande det var.
Men så inser man att man inte kan härska över elden, och dagen efter måste man söka vård för skadorna man fått. Och man tänker att i morgon ska allt bli bra igen.