Dawit Isaak borde få en staty på Lidingö
Fängslad sedan 2001 – nu fyller han 60 år
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2024-10-25 03.00
I dag anordnas ett sextioårskalas i Sveriges författarförbunds lokaler i hjärtat av Stockholm. Födelsedagsbarnet kan tyvärr inte delta. Han är frihetsberövad och sitter i en liten cell på två gånger tre meter någonstans i Eritrea bara för att han använt sig av sin yttrandefrihet. Samtidigt strosar diktaturens företrädare fritt på sin ambassad på Lidingö.
Vi tycker att kommunen ska markera mot det. Varför inte resa en staty av den svenske journalisten Dawit Isaak som läser sin tidning Setit utanför Eritreas ambassad? Vore det inte en stark markering av Lidingö kommun som satsat mycket på att utsmycka promenadstråk, torg och parker med skulpturer?
Vore inte det en passande motvikt för en kommun där Carl Milles, en konstnär som beundrade Adolf Hitler och Benito Mussolini, har många av sina statyer? Lidingö har satsat mycket på offentlig konst men det vore fint om kommunen kunde uppmärksamma de som kämpar för det fria ordet.
För tjugofjärde gången tvingas Dawit Isaak fira sin födelsedag i fängelse för det ”brott” han begått, att uttrycka sina åsikter offentligt i en diktatur. Vi önskar att vi kunde säga att vi ”firar” Dawit i dag, men det kan vi inte göra. Det är inte ett glädjens kalas, det är snarare en manifestation för att påminna makthavarna i Sverige och Eritrea om att vi inte har glömt Dawit Isaak.
Han fyller sextio år nu. Det är en ålder för eftertanke. En ålder då många funderar över vad de själva åstadkommit i livet. Vad man gjort för sin familj och sina vänner. Men Dawit Isaak, som nu tillbringat mer än en tredjedel av sitt liv i fängelse, berövas allt detta. Han har missat sina tre barns uppväxt, och den glädjande nyheten att han nu är morfar. Det är det pris han har fått betala för att han uttryckt sina åsikter.
Det är hjärtskärande att hans fru Sofia och barnen Betlehem, Yorun och Donait inte sett honom på mer än två decennier. Vi är många som har kämpat länge för att Dawit Isaak ska släppas och förenas med sin familj i Sverige. Lidingö kommun kan göra sitt för att bidra till den kampen. Av någon anledning är dock kommunen inte så villig att uppmärksamma Dawit Isaak. När vi tidigare krävt att torget utanför ambassaden ska namnges efter honom har de invänt att gator främst uppkallas efter döda personer. Med statyer är det dock annorlunda. En brittisk studie visade att fler statyer av levande människor gjordes än döda för första gången detta århundrade, och i Malmö fanns – om än kortvarigt – en staty av Zlatan Ibrahimović.
Symbolpolitik, kanske någon invänder. Han har suttit så länge så det är meningslöst, säger en annan.
Vi är inte naiva. Vi tror inte att en staty välter en diktatur. Men det är en påminnelse om vilka vi själva är. Vilka ideal vi vill leva upp till. Det är också ett sätt att påminna diplomaterna och besökarna på ambassaden om den eritreanska diktaturen.
En staty skulle visa att Sverige inte överger en landsman.
En staty skulle signalera till omvärlden att vi i Sverige står upp för det fria ordet.
En staty skulle vara en fin födelsedagspresent till Dawit Isaak och Lidingöborna.
Erik Larsson ordförande Reportrar utan gränser
Kurdo Baksi författare