Ronny och Ragge är större än Liam och Noel
Äntligen en återförening som betyder något
Nånting gjorde det väl med oss, alla vi barn vars hjältar var två sexövergreppiga amfetaminister med intellektuell funktionsnedsättning.
Nej, jag syftar inte på Liam och Noel, utan en annan lika aktuell återförening som slår ner som en nostalgisk bomb i samtidskulturen.
Väntan är över.
Nej, jag snackar inte om Kents comeback, utan en annan svenskspråkig kulturyttring som var som bäst under 1990-talet.
Inte heller pratar jag om någon av alla Gyllene Tider-återföreningar eller om Tuborg-Perikles-epigonerna Eldkvarn, som drog i gång positivhalandet igen bara minuter efter sin bejublade avskedskonsert.
Jag pratar så klart om vad som på kultursidorna brukar beskrivas som the thinking man’s Stefan och Krister: Ronny & Ragge.
I augusti nästa år åker de ut på turné i sex svenska städer, har vi just kunnat läsa på nyhetsplats.
Det hela förvånar mig, för jag trodde att Peter Settman numera var ungefär Sveriges rikaste man, inte bara som programledarkändis sedan typ 35 år tillbaka utan också som ägare av både produktionsbolag och riskkapitalbolag. Och Fredde Granberg, något mindre välstruken förvisso, men ändå med otaliga framgångsrika tv-produktioner bakom sig och nu högaktuell som barnboksförfattare.
Har de gjort kassa investeringar? Är det någon som utpressar dem? Eller är det bara den rena kärleken till konsten som får dem att satsa på en comeback för Ronny & Ragge? Jag hoppas naturligtvis på det senare.
Kanske kan vi också nu, post woke och med Settmans omdiskuterade Charlotte Kalla-kyss färdigbearbetad i offentligheten, njuta utan att moralisera av hits som ”Rara söta Anna”. Detta polyamorösa anthem om tjatsex.
Eller för all del understryka duons progressiva sidor, som i den preventivmedelhyllande smittskyddslåten ”Pökpåsen”, vars uppfordrande text inte bara för tankarna till Ali Alonzos poesi utan också skulle kunna inlemmas i skolans sexualundervisning: ”Pökpåsen är min bästa vän / och tack vare den / har jag kvar min lem”
I dessa tider, när journalistiken ständigt blir allt mer snuttifierad, när minskande resurser gör redaktionella prioriteringar allt mer brutala, hoppas jag att någon vågar röra sig utanför den bekvämlighetszon som utgörs av Springsteen-texter och Taylor Swift-svep.
Att någon modemedveten typ vågar kränga av sig den trånga Kent-tröjan eller sin trötta Oasis-inspirerade fiskarhatt och lyfter fram våra verkliga low rise-hjältar Ronny och fucking Ragge.
2025 är deras år. Kosta vad det kosta vill.