Så blev Sopranos succé

Per Bjurman

Mästerverket fann en gyllene brytpunkt mellan vardagsbekymmer och kallhamrat maffia-våld

NEW YORK. Genialiteten låg i brytpunkten mellan det farliga och det alldeles vardagliga.

”Sopranos” var en modern ”Gudfadern” i billiga träningsoverallsbyxor från ett köpcentrum i New Jersey – kombinerad med ”Scener ur ett äktenskap” och ”Tre amigos”.

Ingenting bättre har någonsin visats på tv.

Jag tror det var etablerat redan efter den första scenen i det första avsnittet, när Tony begår sin ”debut” hos Doktor Melfi.

Mannen vi får lära känna här, slog det åtminstone mig, är en sällsynt intressant jävel.

Å ena sidan kallhamrad, samvetslös ledargestalt i ett brutalt brottsimperium som inte tvekar vare sig att mörda eller ödelägga människors liv.

Å andra sidan en alldeles vanlig familjefar i unga medelåldern som försöker hålla ihop ett skakigt äktenskap, uppfostra två bångstyriga barn, hantera en manipulativ mamma och förstå en samtid som förefaller alltmer främmande.

Den kontrasten, det motsatsförhållandet, kom i sanning att accentueras och bli hela seriens gyllene signum.

Ja, ”Sopranos” hade varit bra även som en helt vanlig maffia-bakelse. Det förekom tillräckligt mycket action där ute i de fula Jersey-sovstäder som Kerney och West Orange för att kittla tröjan av hela generationer av tonåringar utan blick för, eller intresse av, något annat än just action.

Men det var de många bottnarna, rikedomen i karaktärer och miljöer och problematik, det faktum att våldet och den skrämmande maffia-estetiken – inte sällan halsbrytande absurt – vävdes in i en kontext av föräldramöten i skolan, tvättstugetristess, grillfester vid poolen, läckande oljepannor, recept på lasagne och åldrande släktingar som inte längre klarar av att poppa popcorn utan att brandkår måste tillkallas som gjorde det långlivade HBO-dramat unikt och mästerligt.

Samma typ av komplexa motsättningar fanns i princip varenda en av karaktärerna.

Den excentriske ungkarlen Paulie Walnuts var ena stunden exempelvis ett dygdemönster som gjorde allt för sin mamma (så länge han nu levde i villfarelsen) – men inte drog sig för att råna och strypa hennes vänner när han inte hade tillräckligt med pengar för att kunna ”kick up” till Tony.

Big Pussy, den saknade, sålde heroin till mindre bemedlade – för att han älskade sina egna barn så mycket.

Och Carmela ... herregud, Carmela, den katolska supermamman som försökte låtsas att hon inte alls visste hur hennes

privilegierade liv finansierades. Hon kan ha varit den mest komplexa – och förljugna – av dem alla.

Sen var ju serien, som det mesta som är riktigt bra, väldigt rolig också.

Mitt i våldet, mitt i ondskan, mitt i Tonys ångest och självförakt och ominipotens fanns en massa humor – ibland torr,

ibland bara hysterisk.

De makabra dråpligheterna när Paulie och Christopher gick vilse i Pine Barrens är förstås det mest uppseendeväckande exemplet – jag förstår faktiskt inte att jag fortfarande inte skrattat ihjäl mig åt det avsnittet – men det finns fler.

Juniors koleriska one-liners, den ”intervention” vännerna försöker utsätta Christopher för när han suttit ihjäl Adrianas hund, Silvios ost-utbrott under ”The Executive game”, Columbus-paraden ...

Så där har vi det.

Kontrasterna.

Det var de som la allting annat i skugga.