Ingen slutkläm hade varit vackrare än om Paris återgått till sitt gamla jag
PARIS. Ett år efter massakern på Charlie Hebdo och den judiska matbutiken har vi fått svaret på vem och varför.
Men en fråga hänger kvar i den milda vinterluften i Paris:
Hur sörjer man en nationell tragedi när en annan kommit i vägen?
Det har gått ett år sedan startskottet på de två attentat i Paris som sammanlagt krävde 17 oskyldiga och tre gärningsmäns liv. Ett år och en evighet och ett minne som borde sitta längst fram i pannloben, men som redan ersatts av andra.
Jag jobbade med attacken på Charlie Hebdo och terroristjakten nonstop under den knappa vecka som följde och ganska mycket flyter ihop så här i efterhand. Men mitt tydligaste minne är något som aldrig hände.
Under tre dygns väntan på att de skyldiga skulle gripas eller dödas hördes inte en enda uppviglande röst på Paris gator. Sorg, chock, rädsla och tårar, men inget prat om hämnd.
Märkligt nog var hatet också helt frånvarande under den stora marsch som organiserades i hela landet följande söndag. 3,7 miljoner fransmän gick ut på gatorna och visade sin solidaritet i stället. Med de döda, med de troende och med det fria ordet.
I Paris, där en och en halv miljon människor manifesterade, rapporterades inte en enda incident från polismyndigheterna. Längs den långa organism av hundratusentals individer som löpte fram till samlingsplatsen Place de la République såg jag inte en enda banderoll som pratade om vedergällning eller hemmasnickrade förslag på politiska åtgärder.
Många var Charlie. Alla var enade.
Attackerna skedde mot ett par av den franska republikens kärnvärden och kanske var det det som gjorde efterspelet så värdigt. Satirteckningar är en fransk paradgren med en given plats i offentligheten, ständigt föremål för debatt långt utanför landets kultursidor.
Trots sin långa sekulära historia har Paris i flera hundra år varit en plats där olika religiösa grupper samsats om utrymmet.
Att attentatet på matvarubutiken Hypercacher var en attack på alla landets judar stod snabbt klart när man lyssnade på gärningsmännens groteska budskap till eftervärlden.
Ett år senare får både judar och muslimer betala ett högt pris för sin tro, med förhöjd säkerhet kring landets synagogor och flera hatbrott vid moskéer i hela landet som resultat.
Det sägs att Paris blev en vänligare stad efter terrorattentaten i januari. Plötsligt hade miljoner människor en fråga som förde dem samman. På arbetsplatser och skolor hölls tysta minuter och krishantering. En vän som är lärare berättade hur hennes pedagogiska färdigheter sattes på hårda prov när en lågstadieelev frågade varför terroristerna nödvändigtvis måste skjuta Charlie Hebdos medarbetare: ”Kunde de inte bara säga att de tyckte att deras teckningar var fula?”.
Fransmännen fick snabbt veta vem som hade genomfört attentaten och allt eftersom mejslade medierna fram svaret på frågan ”varför?”.
Släktingar och gamla vänner till gärningsmännen berättade om dysfunktionella uppväxter präglade av våld i hemmet, frånvarande och sedermera döda föräldrar och placering i fosterhem med andra tonåringar i samma situation.
Från småbrott till ungdomsanstalter, radikalisering inom fängelseväggarna och fortsatt hjärntvätt i terrorceller när de kommit ut.
Efter attentaten följde en vår som krävde en gigantisk ansträngning av 66 miljoner människor för att hålla ihop landet.
Några månader senare kunde vi konstatera att det hade lyckats skapligt. De befarade upploppen i parisförorterna uteblev och genomsökandet av handväskor vid shoppinggalleriornas entréer upphörde.
Jag slutade scanna av tunnelbanevagnen i genanta försök att lokalisera vapengömmor och bombbälten. Livet återgick långsamt till det normala.
Ingen slutkläm hade varit vackrare än den om att Paris ett år senare återgått till sitt gamla jag; en stad där mångfald, tolerans och ett visst mått av dekadens sätter agendan.
Men just när skratten, vinfyllan och de livströtta kyparna var tillbaka som förut slog våldet till med full kraft igen. Den nästan barnsligt upproriska känslan av att ”de” inte lyckats tysta ”oss” försvann fredagen den 13 november förra året.
Jag åkte till Bataclan morgonen därpå och bandade ögonvittnesskildringar som var så brutala att de knappt gick att lyssna igenom i efterhand. Attentaten mot Stade de France, konsertlokalen och barerna i elfte distriktet är ett vidöppet sår i den milda franska vårvintern. Det ligger som en skräckfilt över minnesveckan i Frankrike som inleddes i måndags.
I skuggan av slagorden om frihet, jämlikhet och broderskap har inskriptionen på Paris stadsvapen fått en renässans i kampen mot terrorn. Den härstammar från medeltiden då handelsskepp gick en match mot de förrädiska underströmmarna i Seine-floden.
Fluctuat nec mergitur – Hon kränger, men hon sjunker inte.