Manifestationen i Paris var fantastisk uppvisning i hyckleri
När världens ledare gick i armkrok på Paris gator som manifestation för yttrandefriheten var det en fantastisk uppvisning. I hyckleri.
Där gick den brittiske premiärministern Cameron som bussat sin säkerhetspolis på The Guardian för att de publicerat Snowdens avslöjanden om USA:s världsomspännande avlyssningsoperationer. Där gick företrädare för den amerikanska regim som dömt Chelsea Manning till 75 års fängelse för medhjälp till olämpliga yttranden och skulle döma Snowden själv lika hårt om de fick tag på honom. Där gick till och med en representant för Saudiarabien, en regim som just dömt en man att piskas till döds för att han skämtat om islam på Twitter. För att inte tala om vad saudierna skulle ha gjort om de kunnat lägga vantarna på Charlie Hebdos redaktion.
Det var den ena, inte särskilt oväntade, reaktionen från Europas politiker efter terrorattacken på den franska satirtidningen. Den andra, lika reflexartade, reaktionen var att
genast börja tala om nya lagar för att inskränka yttrandefriheten. Ingen politiker uttryckte den saken lika förtjust och uppriktigt som EU:s nya utrikesrepresentant Federica Mogherini, EU:s högsta diplomat alltså, när hon sade att man nu måste ”ta till vara den möjlighet” som terrordådet i Paris skapat för att ordna nya lagar och intensifierat spioneri mot de
egna medborgarna.
Så också i Sverige. Plötsligt var varenda politiker överens med Sverigedemokraternas tjatigt upprepade gamla krav om nya lagar mot terrorism, som om det inte redan var högst förbjudet att skära halsen av journalister eller våldta fångar eller skjuta små barn. I sin gemensamma strävan att inte framstå som mjuka mot terrorismen i det upphetsade läge som uppstod började de svenska politikerna tala om lagar som skulle kriminalisera terrorresor ännu mer, eller rent av lagar mot fula tankar.
I det avseendet ligger Frankrike i ledningen. Sedan november förra året har man lag mot ”glorifiering eller urskuldande av terrorism” och har redan hunnit döma 69 personer för detta märkliga brott, de flesta bara till ett halvårs fängelse trots att straffskalan sträcker sig ända upp till sju år. Den franska domarkåren protesterar vildsint, den franska justitieministern Christiane Tau-bira har tvärtom uppmanat domarkåren att bli extra hård mot sådana brott.
Riktigt där är vi inte ännu i Sverige. Men om de, utgår jag från, aningslösa svenska politikerna får igenom sina nya förslag om hårdare tag så är vi ikapp.
För några år sedan försökte den svenska säkerhetspolisen få ett antal unga muslimer dömda för terroristisk tankeverksamhet. De hade inte begått några kriminella handlingar. Men eftersom de avlyssnats ingående och länge i sina hem så kunde Säpo visa att de vid åtskilliga tillfällen diskuterat terrorhandlingar och fantiserat om egna hjälteinsatser på området. Tingsrätten i Göteborg dömde till fyra års fängelse för denna förment brottsliga tankeverksamhet. Ledarsidorna i den liberala pressen jublade. Säpo jublade och menade att nu öppnade sig strålande möjligheter.
En närmast äcklad hovrätt friade de unga tankeförbrytarna och därmed var denna nya värld stängd för Säpo.
Men vad till och med anständiga politiker, som Stefan Löfven och justitieministern Morgan Johansson, inte fattar när de nu deltar med liv och lust i diskussionen om nya lagar är att vi då får det som Säpo och liberalerna trodde att vi redan hade det. Och då blir det fritt fram för avlyssning av var och en i Sverige som heter Muhammed, inte bara telefonledes utan också hemma i sovrummet.
En sådan inskränkning av demokratin kommer inte att bli framgångsrik i kampen mot terrorism, tvärtom. En så tydligt manifesterad fientlighet mot svenska muslimer kommer att öka de motsättningar i samhället som redan nu är det främsta skälet till att unga förlorare frestas att ge igen, att bli terrorister. Och det kan inte gärna vara avsikten, annat än möjligen från Sverigedemokraternas sida.
En bättre väg är att lägga de miljardkostnader som Säpos nya avlyssningssamhälle skulle kräva på sociala åtgärder, mentorprogram för återvändare som i Danmark, och stöd till kommuner och islamiska församlingar som nu arbetar i kraftigt propagandaunderläge mot terroristorganisationernas flod av romantik och hjältedyrkan på nätet.
Och en flod av hat och dumheter kommer nu också att flyta in i min mejlbox, jag vet. Det här sättet att resonera räknas nämligen som försvar för terrorism bland de värsta hatpellarna och som ”relativisering” bland liberalerna, där varje annan förklaring till terrorismen än muslimernas medfödda ondska räknas som förräderi.
Jag vet mycket väl att diskussionsläget är närmast hopplöst. Det är möjligen skälet till att vi är förvånansvärt få som käftar emot.
Men vi ger oss inte.
För övrigt…
…anser jag att:
det finns en lika påtaglig som märklig likhet mellan sverigedemokrater och islamistiska terrorister. De har identiskt lika uppfattningar om islams sanna natur.
sverigedemokraten Kent Ekeroth gräver en grop åt sig själv när han vill leda i bevis att kriminalitet bland invandrare har genetiska förklaringar. För hur förklarar man då den kriminella överrepresentationen bland SD-politiker? En skånsk gen?