Våld från vänsterhåll förekom aldrig under 1965-1975 i Sverige
På den tiden den utomparlamentariska vänstern i Sverige var stark förekom inget politiskt våld under röd flagg. 1965-75 samlades regelbundet demonstrationer med uppåt 10 000 deltagare, ibland mer, på Stockholms gator för att uttrycka protest och avsky mot USA:s imperialistiska krig i Vietnam. Men våld förekom aldrig. Sverige var därvidlag ganska unikt i Europa.
Ty våldsvänster fanns det gott om på annat håll, som Italien, Västtyskland, Frankrike och Belgien. Mest ökända från denna tid är den västtyska Röda arméfraktionen, eller om man så vill Baader-Meinhof-ligan.
Teorin som låg bakom Röda arméfraktionens terrorism, kidnappningar, mord och bankrån gick ut på att våld från vänster skulle få den kapitalistiska staten att slutligen kasta sin demokratiska mask och begå sådant övervåld mot befolkningen att fjällen föll från den med konsumtion mutade arbetarklassens ögon och revolutionen kom igång.
Denna teori visade sig vara grundligt fel i praktiken. Den västtyska staten grep onekligen till vapen, dödade eller fängslade alla terroristerna, införde en lång serie antidemokratiska lagar som riktade sig mot vänstern i största allmänhet - och inhöstade därvid applåder från arbetarklassen.
Dessa erfarenheter spelade en avgörande roll för den svenska vänsterdiskussionen för eller emot våld. För det första kan en stigande våldsspiral bara leda till att staten vinner både fysiskt och politiskt. För det andra går det inte att mobilisera ett folkligt stöd för exempelvis den antiimperialistiska saken om man slåss på gatorna.
Mycket talande var också den svenska statens försök att få igång våldshandlingar. Särskilt i Palestinagrupperna hade vi en del bisarra erfarenheter av hur statliga tjänstemän, nödtorftigt maskerade med ett eller annat vänsterattribut, sökte upp oss och berättade att de hade tillgång till handgranater som vi borde kasta mot exempelvis synagogan i Stockholm. Sådana erfarenheter ledde till att var och en som kom med förslag om mer ”militanta” insatser automatiskt betraktades som en representant för säkerhetspolisen, eller senare IB.
Följaktligen blev IB-agenten Gunnar Ekberg den ende Palestinaaktivist som kunde bindas vid våld, han bombhotade flygplan i vårt namn. Varvid han också kunde rapportera att en palestinaaktivist nu äntligen faktiskt begått åtminstone ett bombhot.
Denna starkt manifesterade statliga vilja att få den svenska vänstern att ta till våld fick naturligt nog rakt motsatt verkan. Vi gick aldrig på det. Det fanns till och med en sorts inomvänster säkerhetstjänst med uppdrag att hålla koll på sådana vildhjärnor som kunde ställa till det.
Idag, när det inte längre finns någon starkt utomparlamentarisk vänster, är gatubilden en annan eftersom vi fått nazister på halsen och de mördar människor av ideologiska skäl.
Dessvärre har vi också fått en handfull virrpannor som kallar sig vänster och betraktar politiskt våld som sin huvuduppgift. De är visserligen inte så dumma så att de riktar sitt våld mot staten, eftersom det bara skulle leda till att de snabbt buntades ihop och sköts eller låstes in på livstid.
En av dessa gökar, herr Joel Bjurströmer Almgren, är nu åtalad för att två gånger i påstått självförsvar ha knivhuggit en nazist i ryggen. Alltså samma brott med samma förklaring som några nassar snart skall dömas för.
Kålsupare! jublar då hela den borgerliga pressen och vår folkpartistiska demokratiminister. Att vara vänster är detsamma som att vara nazist. På de borgerliga ledarsidorna talas salvelsefullt om ”det meningslösa våldet”, en återkommande favoritfras, och förstås om likheten mellan vänster och nazism.
Men nazisternas våld är ingalunda meningslöst. De har starkt uttalade ideologiska meningar med sitt våld. För dem är det rätt att döda undermänniskor för hand så länge man inte har makten, för att i en drömd framtid efter maktövertagandet inleda det industriella mördandet.
Något motsvarande program har inte virrpannor som herr Joel Bjurströmer Almgren. Det är över huvud taget svårt att förstå honom i politiskt avseende. Ett av de många brott han dömts för var att slåss med tunnelbanevakt och förklara att ”jävla turk, jag ska ta dej, jag ska plocka dej”. Det är inte mer vänster än Hells Angels.
Det är nämligen omöjligt att få ihop någon enda vänstergruppering med rasism. Ty vänstern är definitionsmässigt antirasistisk. Och denna avgrundsskillnad låtsas inte kålsuparteoretikerna se. Liksom gökar som herr Joel Bjurströmer Almgren inte tycks se, eller struntar i, hur de underblåser den borgerliga propagandan om hurusom vänster är detsamma som nazism. På 60-talet hade slutsatsen varit självklar. Sådana figurer är anställda av antingen Säpo eller IB.
För övrigt anser jag att ...
… girigbukstävlingen mellan avhoppade sossepolitiker och vanliga direktörer fick en ny ledare när Volvos styrelseordförande Carl-Henric Svanberg belönades med extra miljoner samtidigt som 4 000 arbetare måste avskedas.
… slutsatsen av den senaste Pisa-mätningen av svenska barns problemlösningsförmåga är dystert självklar. Den alltmer privatiserade skolan under borgerlig regering gör inte bara barnen mer okunniga, utan också dummare.