Pinters sanningar är inte bekväma

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Harold Pinters Nobelföreläsning, lysande dramatik, kommer att gå till historien som ett angrepp mot politikens lögner.

Det gällde USA:s och Storbritanniens motiv för kriget mot Irak, falska påståenden om Saddam Husseins massförstörelsevapen, insinuationer utan sakskäl om samband mellan al-Qaida, Irak och dådet den 11 september. Det fortsatte med dribblandet kring rättslösheten i Guantánamo och i fängelset Abu Ghraib.

Därtill kommer illusioner om hur Iraks folk glädjande skulle hälsa amerikanska soldater som befriare och ge dem blommor, också en form av falskhet.

Pinter kritiseras för sitt tal, en konstnärs testamente, för "denna infantila verklighetsuppfattning", "grovhuggen" politik och "politik för barnkammaren"; jag citerar en ledande svensk tidning.

Det är klart att Pinter också uttalat orimligheter. Det har många sanningssägare i historien gjort, inte minst skönlitterära författare, men det är deras obekväma sanningar man försöker neutralisera genom smädelser.

Det finns exempel tidigare i idéhistorien. Om 1600-talsfilosofen Spinoza, förföljd som kättare, skrev Bertrand Russell:

"Spinoza är den ädlaste och mest sympatiske av de stora tänkarna. Ur intellektuell synpunkt finns det andra, som nått högre än han, men ur moralisk synpunkt står han högst. En naturlig följd var, att han under sin livstid och ännu ett århundrade efter sin död betraktades som en man, vars lastbarhet väckte fasa."

Vi vet hur man försökte neutralisera Voltaire, klassisk kritiker av etablissemanget. Det lyckades inte eftersom han var intellektuellt överlägsen.

Thomas Paine, som kom från engelsk underklass, var en annan sanningssägare och upplysningstänkare. Han framträdde som epokgörande journalist under det amerikanska frihetskriget och formulerade tidigt en traktat om oförytterliga mänskliga rättigheter under franska revolutionen.

Men han skrev också en bibelkritisk, framsynt bok med titeln "Förnuftets tidsålder". Då insåg de konservativa att han kunde skandaliseras och beskrev honom som ogudaktig och omoralisk, i synnerhet som de också kunde antyda ökad spritförtäring i takt med de förödmjukelser han utsattes för.

I dag försöker man med liknande metoder avväpna Chomsky genom falska och primitiva angrepp. När Chomsky hävdar yttrandefrihet även för åsikter som de flesta av oss tar avstånd från försöker man knäcka hans anseende genom att påstå att han har dessa åsikter.

Jag hörde en föreläsning i Oxford 1959 av den engelske poeten Auden som under 30-talet utsattes för konservativ kritik. Han stod till vänster, var anti-fascist och hade skrivit dikter om spanska inbördeskriget.

Det kan mycket väl hända, sa han, att författare ibland pratar politiskt nonsens. Men, fortsatte han, det kan vara "intressant nonsens"; framför allt drar de ofta också fram sanningar och avslöjar lögner som är djupt väsentliga och som många vill dölja.

Jag ser i en volym med dramatik av Pinter att "Fastighetsskötaren" hade premiär på Arts Theatre Club i London den 27 april 1960. Jag var i London då så det måste ha varit den uppsättningen vi såg; vi blev fascinerade, hade aldrig sett något liknande. Sedan såg jag pjäsen ett par år efteråt i svensk tv och nyligen på Stockholms stadsteater.

Det fanns så mycket gåtfullt och mångtydigt mellan raderna i skenbart vardagliga samtal i en till synes banal miljö, fast man på den tiden inte talade om undertext. Pinter "ger oss genom den moraliska halten i sin dramatik en möjlighet att inte stå mållösa inför den ondska vi inte kan undgå att möta, vare sig den är beskrivlig eller ej", skrev Kristina Lugn häromdagen.

Jag fäste mig vid en lång replik där den äldre mannen säger att han behöver en klocka. Annars kan han inte passa tider. Han pladdrar på om detta och så säger han:

"Jag menar, om man inte vet hur mycket klockan är så vet man ju inte heller var man är, om ni förstår vad jag menar."

Här svävar vi mellan ett kyffe i Londons arbetarkvarter och den tidlösa evighetens mystik.

Gunnar Fredriksson