Vi kan undvika brinnande bilar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi svenskar står bredvid och undrar: ungdomar bränner bilar i Paris och bomber sprängs i London och vi frågar oss om sådant kan hända här.

Frankrike och Storbritannien har kolonialt förflutet och gammalt hat kommer upp till ytan. Slummen i vissa områden är värre och integrationen sämre i dessa länder än till exempel i Tyskland och Italien, säger sociologer.

Men överallt finns, mer eller mindre, en rädsla för svarta, asiater, araber, muslimer, turkar. Och den skräcken kan skrupelfria politiker exploatera och försöka underblåsa okunnighet.

Den väsentliga bakgrunden är social och ekonomisk diskriminering, som vi alla har ansvar för, inte religion, inte islam. Det har sagts många gånger och vi måste säkert säga det om och om igen: den stora majoriteten muslimer, i Europa och annorstädes, är lika goda och fredliga medborgare som andra och de arbetar idogt.

Den religion som ökar mest, inte minst i den så kallade västvärlden, är islam. Det är en utveckling som våra demokratier måste klara av och det handlar om jobb, bostäder, utbildning, välfärdssamhällets frågor. Det går inte att, som någon uttryckt det, islamisera problemen.

Den franska, klassiska idén om medborgarskap går ut på att alla invånare i egenskap av medborgare ska ha samma rättigheter och skyldigheter, utan etnisk eller religiös diskriminering. Denna revolutionerande ideologi med rötter i upplysningsfilosofin överfördes också till USA som skapades vid slutet av 1700-talet.

Den utvecklades vid den här tiden också under stor turbulens av skotska upplysningstänkare, till exempel David Hume och Adam Smith, medan klassamhället har varit segare i England.

Men hela tiden har det också funnits "motupplysning", enligt idéhistorikern Isaiah Berlins terminologi. I dag finns i denna tradition något som brukar kallas "kommunitarism"; det låter krångligare än det är men det är en beteckning som vi kanske kommer att möta oftare i framtiden.

Det betyder att många människor känner sig mindre hemma i sin stat, i republiken, än i sina etniska, religiösa, provinsiella, språkliga, professionella eller politiska grupper. Vi måste vänja oss vid att båda perspektiven är väsentliga och att de måste fredligt kombineras i en demokrati. Både "Gesellschaft" och "Gemeinschaft", som tyskarna säger.

För att någorlunda bemästra motsättningarna har vi ju i Sverige en lag som ska stävja "hets mot folkgrupp". Den blir särskilt viktig när militanta eller bara kortsynta företrädare för sekteristiska religioner är i farten med sina predikningar.

Just nu prövar den svenska högsta domstolen ett egendomligt ärende som gäller om hets mot folkgrupp ska vara förbjudet överallt utom i kyrkor.

Hänsynen till så kallade kulturer, som är främmande för majoriteten, är väsentlig i en demokrati med tolerans på programmet. Men också här blir det komplicerat.

Vissa värden är så allmän-mänskliga och bör vara så allmängiltiga att de måste gälla utan kompromisser. Vi ska till exempel inte acceptera grymma strafflagar från medeltiden eller åtgärder som kränker individens frihet för resten av livet, till exempel omskärelse av flickor. Kvinnors rättigheter måste ta över manligt övervåld, hur invävt i gamla sedvänjor det än må vara.

Det finns stora brister även i Sverige och värst är arbetslösheten bland de unga i ekonomiskt och socialt missgynnade områden. Men vi kan ta välfärdssamhällets ideal på allvar och folkhemmet är inte avrustat.

90 procent av elever med invandrarbakgrund fullföljer gymnasiet, även om fler pojkar läser program som inte ger högskolebehörighet. Invandrarflickor har högre genomsnittsbetyg i gymnasiet och läser på högskolor i större utsträckning än pojkar med svensk bakgrund.

Barnomsorgen är utbyggd, ungdomsgårdar, bibliotek och idrottsanläggningar finns i stor omfattning. Vi är högst avancerade i fråga om jämställdhet. Miljonprogrammets miljöer är vanligen bättre än de områden immigranter kommer från.

Vi har möjligheter att undvika brinnande bilar, hemmagjorda bomber och dåliga politiker som talar om drägg.

Gunnar Fredriksson