Det kommer i stora steg och i pedantisk ondska
Jag åker tunnelbana i New York, en skylt upplyser om att personer med stora väskor kan utsättas för slumpmässig kontroll av polisen.
Alla är misstänkta. Hade jag sett skylten i en film om 1930-talet skulle jag tänkt: ett förebud om den totalitära staten.
På flygplatsen: kroppsröntgen, självklart. Vem skulle vilja färdas i ett plan utan säkerhetskontroll? Blott minimala mängder vätska får medtagas i handbagaget, misstänkt deodorant beslagtas.
Vi landar i Europa där unga män söker sig till en sekt i Mellanöstern som hänger sig åt televiserade ritualmord, våldtäkter och slavhandel.
I Sverige jagar en rasistisk pöbel på nätet misshagliga journalister och hotar att döda dem, det är ett slags lågintensiv terrorism. Nazister gör aktioner mot tidningar och häller färg utanför pressombudsmannens bostad. Polisen har mig veterligen inte gripit någon av gärningsmännen.
På kvällen läser jag Viktor Klemperers dagbok från 1930-talets Tyskland. Han var jude men stannade därför att han inte hade någonstans att ta vägen. Mördarstaten organiserades runt honom i stora dramatiska steg men också i pedantisk ondska. Kommunens ariske trädgårdsmästare inspekterar judens gräsmatta och finner tistlar.
Riv upp, så nytt, annars hotar böter.
En bekant till Klemperer försöker ta sig från Tyskland till den kommunistiska Sovjetunionen där skenrättegångar och massavrättningar samtidigt pågår. Från en absurd och ... exotisk ... tillvaro till en annan.
Vi är också absurda och exotiska.
Jag skriver detta på en dator med vilken jag håller sekundsnabb kontakt med personer på andra sidan jorden. Världen har blivit en by.
Jag vänder mig mot fönstret och ser en blå himmel. Samma blåa himmel välver sig över tiggare och arbetslösa och företagare som inte kan hitta personal, det är samma blåa himmel som Viktor Klemperer blickade upp mot, samma himmel som kupade sig över treårige Alan Kurdi när han drunknade i det varma Medelhavet och det är samma heta sol som sveder de trötta människor som vandrar uppför Balkan på flykt från krigen.
I framtiden kommer människor att säga: Vilken bisarr värld, ni såg vad som hände. Vad gjorde du? Vilket ansvar tog du?