Risken finns ju att vi blir allt för nöjda med våra kroppar
En tjugosjuårig tvåbarnsmamma från Linköping har blivit veckans stora snackis i mammakretsar.
Hon är vacker som en dag. En dag med svensk sommar, ljum vind och knallgröna björklöv. Helt ljuvlig, är mitt professionella utlåtande om hennes uppenbarelse.
Om jag var en tio år yngre man så är hon kvinnan jag både vill ha sex med och ta hem till mamma och pappa.
Så ser hon ut.
Har jag sexualiserat och förminskat henne till ett utseende tillräckligt nu?
Bra, för nu blir det nämligen värre.
Mamman publicerade en bild på sin Facebooksida där hon poserar i ett svart linne som hon med högerhanden drar upp och blottar sin mage.
Magen bär ”tydliga spår efter graviditet”. Det är medicinska, på ren svenska betyder det något helt annat.
Hon delar kommentarsfältet i två trupper: En som tycker att hon är fantastisk som gör detta och en som tycker att det fortfarande är exhibitionistiskt och fokuserar på kvinnokroppen.
Jag skiter i vilket. Min starka känsla är i stället denna: Varför känner hon att hon måste älska sin mage?
Hon förklarar själv att det beror på att hennes son kallade magen fin när de skulle bada. Hon hade då precis kommit tillbaka från en konsultation med en kirurg men ändrade sig efter sonens komplimang. Men sonens kärlek är ju ovillkorad, han älskar hennes mage hur den än ser ut, så varför ska hon tycka ”#minkroppärfantastisk”?
För så här är det: Hennes, och väldigt många andra kvinnors magar, är skadade. Hon har genomgått två tunga graviditeter i ung ålder och hennes kropp har tagit stryk.
När jag har fött mina barn har jag spruckit, alla fyra gångerna. Jag har då blivit sydd och fin igen. Kanske skulle sjukvården låtit mig gå hem osydd med ordinationen ”Lägg upp en bild på din ruptur och skapa hashtaggen #älskadittnyastorafitthål”
Varför skulle tacksamhet inför mammaskapet inte kunna kombineras med en önskan om att bli hel igen?
Den här frågeställningen har precis applicerats på mitt underliv. Den kan också appliceras på bröst eller åderbråck.
Jag har klarat mig med både mage, ben och bröst (nåja) i behåll men det finns kvinnor vars kroppar blir i det närmaste demolerade av graviditet och förlossning.
Det här är inte ett påhopp på mamman med Facebook-magen, jag är inte en kvinna som hatar andra kvinnor.
Det här är för alla de som ville ha ett barn och som inte känner att de älskar det som graviditeten gjorde med dem.
Risken är nämligen att mamman på Facebook blir ett alibi. Titta, hon som är så ung och smal och vacker, hon är nöjd med sin kropp, varför inte du?
Hon har gett stöd till många kvinnor, det tror jag absolut.
Men det här är inte en fråga om att hon eller andra kvinnor inte duger som de är. Det handlar om att mammor med skador på kroppen ska ha rätt till subventionerad hjälp.
Om de vill.
Det är allt.
Amen.