Cheddar – man kan bli gråtmild för mindre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vi vanliga svennisar som aldrig får sitta på en champagnelastad yacht och diskutera mångmiljonkontrakt med falska shejker – vi kan i alla fall glädja oss åt att det finns cheddar. I vissa stunder känns det som äkta rikedom.
Det börjar på en fredag vid ostdisken och vi står där med sjuåringen som vill hem och mysa. När det blir vårt nummer stegar han fram, sträcker sig och frågar resolut: Vilken cheddar är det i cheddarpopcorn? Kvinnan bakom disken skrattar men finner sig snabbt: Det är nog den här.
Bra, säger han. Då tar vi den.
På väg mot kassan fiskar vi upp en påse cheddarpopcorn. Det är en familjefavorit sedan flera år. Jag noterar att påsen fått ny design, men tänker inte mer på det. Jag tänker mera på hur egendomligt glad jag kände mig när han stegade fram, sträckte sig och frågade resolut.
Det var stolthet, känslan jag fick. I det lilla till synes triviala ögonblicket insåg jag a) att vi faktiskt lyckats ge honom något slags grundtrygghet, och b) att han är i full färd med att upptäcka världen. Just nu var det cheddar som lades in i den stora hårddisken i det lilla huvudet, i morgon är det något annat. Bit för bit bygger han sig själv.
Cheddar. Man kan ju bli gråtmild för mindre. Själv var jag nog 25 innan jag begrep att cheddar inte var vilken ost som helst. Innan dess hade jag ätit vilken ost som helst. Oftast herrgård, fast även präst. Jo, riktigt skarp prästost på hönökaka, det är en av mina madeleinekakor.
Vi kommer hem och äter middag. Han är rastlös och vill öppna popcornen genast. Vi håller honom på halster. Inte förrän det första tåget rullar ut på spåret gör jag rycket. Oldsberg läser ledtrådar, vi sitter tätt ihop med skålen. Klassiskt fredagsmys. Male bonding.
Men någonting är fel. Dom smakar fel. För mycket salt, för lite cheddar. Jag stirrar på den omdesignade påsen och inser besviket att dom jävlarna inte kunde hålla fingrarna borta. Dom bara måste ”produktutveckla”.
Tog sin enda riktigt perfekta produkt och gjorde den dålig.
Inte ens sjuåringen orkar vara entusiastisk. Efter halva skålen har han tröttnat. Kan vi inte äta lite cheddar i stället? Jag rostar två brödskivor, smörar ymnigt och lägger tjockskuren cheddar på topp.
När han somnat sitter jag i den stilla natten med ett glas whisky.
Han kommer att upptäcka det också. Life’s little pleasures, en efter en. Det känns bra.