Dunka-dunka med stil 2006
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sanna mina ord: 2006 kommer att bli året då analblekning blir ett begrepp, ett bruk och ett mode.
Jo, ni läste rätt, och det är ingen vandringssägen.
Analblekning. Det finns redan.
Det började - som många andra groteskerier - på den amerikanska västkusten. Närmare bestämt bland enskilda medarbetare i porrfabrikerna, som ansåg att de under vissa former av sänggymnastik skulle göra sig bättre i rutan med området runt analöppningen blekt till samma nyans som huden i övrigt.
Enligt ett referat från den skönhetsklinik i Kalifornien som var först ut med att erbjuda kunderna denna service för 75 dollar per behandling är ungefär en tredjedel av kunderna män, resten kvinnor.
Även i Australien finns en klinik som gör kunderna ljusare mellan skinkorna. Vilket svenskt skönhetsinstitut ska hinna bli först med den spännande nyheten?
Blekning har varit en stor grej i skönhetsbranschen sedan lång tid tillbaka. Folk bleker hår, hud och tänder för att de tror de blir vackrare. Men analblekning!
Nu kommer det i alla fall. Jag gissar att tidningar av olika slag kommer att ägna oräkneliga spalter åt fenomenet nästa år. En del kommer förstås att upprört ta avstånd. Andra kommer att ha reportage om kändisar i Hollywood som har gjort det, och om svenska dokusåpakändisar som skulle kunna tänka sig att göra det.
Några kommer att ha tips om var man gör det billigast. Andra om hur man kan göra det själv med naturmedel, örter och sådant. Och om hur man kan låta pojk- eller flickvännen göra det som spännande förspel eller något i den stilen.
Ska man se brunögat i vitögat så är analblekning en betydligt snällare åtgärd än bröstförstoring och intimkirurgi. Men behandlingen antyder onekligen förekomsten av analsex, och det kommer att reta feminister och andra experter på vad människor bör göra och inte göra i sänghalmen.
Hur som helst, i väntan på att analblekningen drabbar Sverige på bred front uppmanas läsarna att koppla av med en ljudupplevelse utan motstycke, årets grammofonskiva 2005:
"TÄNDKULEDUNK 2, Ljuv musik från gamla fartyg".
Det är en fantastisk samling välgjorda upptagningar från maskinrummen i båtar med stora tändkulemotorer. Dessutom medföljer fina färgbilder på båtarna, med presentationer och fakta om deras respektive historia.
Det finns inte många båtar med stora tändkulemotorer kvar. Föreningen L Laurin i Lysekil, som gett ut skivan, har gjort en viktig kulturgärning genom att bevara dessa utrotningshotade ljud.
När Sverige motoriserades under första halvan av 1900-talet så var det tändkulemotorer som dunkade i fabriker och båtar. De drev tröskverk, generatorer, svarvar och maskiner av alla de slag. Tekniken i dessa lågvarviga tvåtakts råoljemotorer var enkel, de gick att köra på i stort sett vad som helst och var lätta att reparera och underhålla. Det fanns ett flertal tillverkare i Sverige, med namn som Seffle, Skandia, Bolinder och Lidan.
På TÄNDKULEDUNK 2 får vi höra maskinerna i båtarna Billy, Rolf, Elin, Dolly, Tyra och andra starta och gå på olika varvtal.
Min personliga favorit finns på spår 11, en encylindrig Hundestedmotor på 98 hästkrafter i den norska fiskebåten Absalon. När den startar ger avgaspaketet en alldeles speciell resonans åt ljudet, som skulle kunna göra den till rytmsektion åt vilken hårdrocksgrupp som helst.
De encylindriga maskinerna är vackrare och lättare att ta till sig för lyssnaren, men den trecylindriga Skandian i Harry låter också bra. Den maskinen väger 14 ton, har 120 liters cylindervolym och ger 300 hästkrafter vid 325 varv i minuten. Harry är föreningens egen kulturmärkta bogserbåt som en gång ägdes av Korsnäs och senare var Mälarens starkaste dragare.
Ni som vill dunka-dunka med stil 2006 beställer skivan på föreningen L Laurins hemsida www.l.laurin.just.nu.
Gott Nytt År!