”Gratis” tandborste gav bitter eftersmak
Välfärdssamhällets olycksbarn fick ett tillskott häromkvällen. Det rör sig om tanter som tilldelas ”gratis” eltandborstar utanför landets köplador. Rapport tog saken på allvar, så det rör sig bevisligen om ett gravt samhällsproblem. Hela 52 fall finns registrerade hos Konsumentverket. Som vanligt kan man förutsätta att ”mörker- talet” är enormt.
I det fall Rapport gjorde till sitt, hade damen i fråga tagit emot tandborsten och ombads sedan att skriva under ett papper. Det ville hon inte, men den givmilde riddaren i kampen mot Karius och Baktus insisterade. Namn och telefonnummer krävdes för den ”interna redovisningen”.
Tanten kunde förstås ha lämnat tillbaka tandborsten, men hon skrev på. Där på gatan. Någon vecka senare visade det sig att hon hade undertecknat ett avtal om prenumeration på tandborsthuvuden. Hon fick ingen kopia, så hon vet inte riktigt vad hon gått med på.
Anar ni omfattningen av skandalen? Någon måste hållas ansvarig. Frågan är vem.
Att företaget, Dentally Nordic, bär huvudansvaret är självklart. Liksom alla skojare inom bluffakturering, Nigeriabrev och annat lurendrejeri, saknar de alla ursäkter. Att svindla tanter är inte snällt. Men sedan då? Vem mer bär ansvar?
Det fanns ett lika vagt som självklart antagande i Rapports inslag om att ansvaret var samhällets i stort. Ska vi verkligen acceptera detta tjuvsamhälle, där vi med en enkel namnteckning kan ingå avtal?
Va? Va? VA?
Kanske inte. Och då kan slutsatsen bara bli en. Skojare kommer alltid att finnas. Det enda sättet att omöjlig- göra deras verksamhet är att omyndigförklara alla svenska medborgare. Förbjud oss att ingå avtal. Ingen överenskommelse bör gälla utan att en överförmyndare på Konsumentverket givit sitt godkännande. Det var åt det hållet historien lutade.
Alternativet är att betrakta konsumenter, som inte lider av demens eller annan form av mental funktionsnedsättning, som vuxna människor. Förvänta sig att de läser vad de skriver under och själva ser till att få en kopia. Att de utövar någon form av tänkande när en person på gatan vill ge dem något ”gratis”. Att de inser att de tar en risk om de – av snålhet, girighet, eller vad det nu är – tar emot ”kostnadsfri” elektronik av slippriga säljare, som bara presenterar sig med förnamn.
Men att betrakta människor som ansvariga för sina handlingar är förstås cyniskt. Det verkligt ansvarsfulla måste vara att befria alla svenskar från den bördan.