Våra grannar borde byta hund

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

D et är inget fel på våra konstnärsgrannar. Vi träffas regelbundet, dricker vin och resonerar. Vi har skilda åsikter om konst. Mannen i familjen gillar bara renässanskonst, en av impressionisterna, och så Giacometti, vars målningar är kluddiga och vars skulpturer ser ut som nedbrunna staket.

Själv föredrar jag porträtt av fiskargubbar. De är också överkomliga i pris. Våra diskussioner blir lätt animerade. Men vi trivs ihop, och det där med konsten är inte det viktiga med våra grannar. Jag har inte vågat säga det till dem, utan skriver det nu som ett öppet brev:

De borde byta hund.

Vår familj har två. En stor rashund och en mindre blandrastik. Inga större problem med dem. De är ögontjänare förstås. De krånglar som alla normala hundar. Men de är älskade som familjemedlemmar.

Grannarna har en svart liten mops som heter Hokusai. Namnet har den fått efter den japanske grafikern Katsushika Hokusai, en stor konstnär som levde och verkade för ungefär 200 år sedan. Liknelsen är som ni förstår helt bisarr, och dessutom förolämpande mot allt vad japansk konst heter.

Våra hundar kan inte umgås med grannens hund.

Man kan släppa hundar i hundgården eller på Gärdet. De träffar andra hundar. De far runt och leker, eller juckar eller skäller eller sticker nosen i skrevet på varandra. Hundar gör så. Det är ett sätt för dem att umgås. Ungefär som människor på en firmafest.

Men inte grannens hund. Den är inte normal.

Mopsen Hokusai är helt enkelt en eländig varelse; ett missfoster som smiter in i vår lägenhet så ofta han kan och pinkar på fåtöljer och nystrukna skjortor. Han kan knappt andas, vilket beror på att den så kallade rasstandarden kräver så pass hoptryckt nos att luftvägarna nästan blockeras. Eftersom andningsproblemen tilltar när hunden hetsar upp sig hamnar han i akut livsfara varje gång vi kör ut honom.

Lille Hokusai går i gummistövlar för att hans husse och matte tror att hans trampdynor är extremt känsliga. När han fått av sig gummistövlarna smörjer hans blödiga matte in de fyra tassarna med hudkräm. Sedan står gummistövlarna i dörren och stinker ut i trappuppgången.

Men det vidrigaste är inte de larviga stövlarna. Som de flesta rashundar har Hokusai extremt känslig mage. När han lägger en av sina ljudliga rökare börjar ljusen fladdra. Det är nästan så att tapeterna rullar upp sig. Folk flyr i panik. Stanken slår hårt som en örfil och lägger sig som en film på mat, människor, möbler och allt annat i närheten.

Hokusais pitt fläckar ned sofforna, han morrar åt brevbäraren och står i vägen så man snubblar över honom. Han gräver i sängarna, grisar med maten och kräver ständig uppmärksamhet. Han gillar inte andra hundar. Han gillar inte många människor.

Eftersom Hokusai går i gummistövlar växer hans klor rekordsnabbt. En centimeter i veckan eller så. Förr tog de honom till Kerrys hundvård på Erstagatan. Tills han blev portad på klivstid efter att ha huggit en snäll hundvårdare i handen.

Senast kom grannarna in till mig och bad om hjälp.

Hokusais husse tog på sig grova arbetshandskar och kopplade ett strupgrepp på hunden. Jag tog

upp den kraftiga klotången och provade den. Jag hann inte ens ta i hundens tass innan han högg som en kobra. Jag fick

undan handen men bad hans husse koppla ett hårdare grepp.

Vartefter vi klippte klorna skrek och bråkade hunden som om han varit torterad med glödande järn. När klorna var klippta glömde han alltihop, eftersom hans matte lät honom sitta i soffan och äta gorgonzola.

Jag vill inte påstå att våra hundar tillhör begåvningsreserven eller att det inte luktar skit om dem ibland. De gnäller och skäller och gör en förbannad. Men man kan kommunicera med dem. De visar normala känslor. De kan andas. De går inte i gummistövlar. Och de pissar inte tvångsmässigt på gardinerna.

Robert Aschberg