Framtidens skolämne borde heta demokrati
Våra barn går i skolan och lär sig vad blomkålssoppa heter på franska, varför vattnet stiger i badkaret när man kliver i, hur man kan gnida en katt mot en pinne för att skapa elektricitet och vem som var kung när Gustav Vasa gick i kortbyxor. Jättebra och viktiga kunskaper, allesammans.
Men vad lär dom sig om samtidens och framtidens viktigaste fråga? Inte mycket, vill jag hävda. Dags därför att göra demokrati till kärnämne i skolan.
Medan ruinerna på Manhattan fortfarande pyr och vedergällningens missiler driver Afghanistan ännu närmare stenåldern fortgår en annan form av lågintensiv terror här hemma. Den är lätt att glömma när världen står i brand, men eftersom den är av samma primitiva psykologi som den stora terrorn förtjänar den att påminnas om.
Det handlar om den svenska rasismen, eller främlingsfientligheten som den milt förskönande termen lyder.
I Göteborgs-Posten kunde man i onsdags läsa en artikel om hur en familj i Lerum utanför Göteborg förföljs och plågas. Dom är inte muslimer, inte afrikaner, inte iranier men en dag kom en kvinnlig släkting på besök och hon var klädd i traditionell zigenarklänning (ni vet den som är så praktisk när man stjäl).
Släktingens besök avslöjade den på ytan helsvenska familjefaderns härkomst. En tattarjävel. Sedan dess har familjens barn mobbats och hånats i skolan, fått sina skåp nerklottrade med hjärndöda slagord och slutligen blev en av sönerna misshandlad.
Förföljelsen kulminerade i lördags natt då familjen fick sin bostad nedsprayad med hakkors på köksfönster och ytterdörr. Eftersom bostadsbolaget inte hade bråttom med att tvätta bort hakkorsen kanske det hela uppfattas som ett pojkstreck, men för dem som lever innanför de hatstämplade fönsterrutorna känns det nog mera som terror.
Det där är inget märkvärdigt. Liknande "incidenter" inträffar varje vecka i hela vårt avlånga land. Det ger knappast några riktiga rubriker i tidningarna längre, utan blir mest små notiser bland fyllekrockarna och våldtäkterna och allt annat som hör en svensk lördag till. Shit happens och vi med den, liksom.
Nu för tiden visar man visst "Schindler"s List" i samband med att historieundervisningen berättar om utrotandet av sex miljoner judar för lite mer än femtio år sedan. Det är så klart bra, eftersom filmen är så grym, tydlig och begriplig. Annars verkar det tunnsått med undervisning i de värden utan vilka vårt samhälle skulle balla ur totalt.
Svenska, matematik och engelska är skolans tre absolut mest självklara kärnämnen. Det fjärde borde heta demokrati, och finnas på schemat från mellanstadiet till sista ring på gymnasiet. Från lättsamt lekfulla övningar och spännande berättelser på mellanstadienivå till kvalificerade studier och debatter bland nästan vuxna gymnasister - så skulle ämnet löpa som en självklar del i en vettig skolplan. Jag förstår faktiskt inte varför det inte är så.
Demokrati (med delämnena mänskliga rättigheter, tolerans, jämlikhet, konfliktlösning, retorik, opinionskunskap, religionskännedom, respekt, humanism, medkänsla, etik, moral, parlamentarism, yttrandefrihet etc) borde vara framtidens stora skolämne. Vår förmåga att leva som demokratiska medborgare i den nya världen är nämligen en gemensam överlevnadsfråga.
Men jag vet inte. Jag kanske bekymrar mig i onödan. Det är väl tidens melodi att gå runt med en rynka i pannan inför den osäkra framtiden. Själv ska jag ut och flyga i dag. Färden går från lilla Landvetter Airport till det kapitalistiska centret Frankfurt i Tyskland. Där finns de högsta skyskraporna på vår kontinent, och dessutom de största amerikanska armébaserna öster om Pentagon. Det känns väl så där, om jag ska vara ärlig, men jag tänker vedergälla nervositeten och faktiskt skita i terrorn för ett tag.
I stället ska jag leende låta mig visiteras, göra tummen upp åt kaptenen, vara artig mot flygvärdinnorna och applådera vid landning. Jag tänker flyga till Frankfurt som aldrig förr.
Gamle SAS-basen Janne Carlzon däremot, han fegar ur och ställde i sista minuten in sin medverkan på ett seminarium där han var affischnamnet.
Med hänvisning till terroristrädsla ville han inte flyga från London till Sverige. Snacka om negativ psykologisk signal, direktsänd genom Dagens Industri till hela svenska näringslivet och resebranschen. Jag tvivlar på att hans gamla arbetskamrater uppskattar gesten.