Lambertz intellektuella haveri
Göran Lambertz plötsliga inhopp i debatten om Thomas Quick har de senaste veckorna tett sig allt mer besynnerligt.
När det nu visar sig att justitierådet inte verkar tro på sina egna argument blir det obegripligt att han över huvud taget lade sig i.
Jag tillhörde den ganska lilla skara som välkomnade Lambertz första debattartikel om Quick i Dagens Nyheter för en månad sedan.
Inte för att jag fann den på något vis briljant. Tvärtom: jag skrev att det var märkligt att justitierådet låtsades som att han hade satt sig in i morddomarna efter att ha läst Hannes Råstams bok, då sanningen är att han redan under sin tid som Justitiekansler utredde deras kvalité.
Listan på vad Lambertz hävdade var bevis för Quicks skuld imponerade inte heller. Det var vägbommar hit och inristning i björk dit.
Och utöver detta är det helt i sin ordning att ha synpunkter på att en domare i Högsta domstolen hävdar att en man som har friats för mord egentligen är skyldig, även om jag själv anser att även Lambertz måste få diskutera Sveriges kanske mest uppmärksammade rättsfall genom tiderna. I varje fall så länge yttrandefriheten även gäller honom.
● ● ●
Med detta sagt var det på tiden att någon steg fram och problematiserade debatten, då det i dag är lika sant att Quick är oskyldig som det på 90-talet var sant att han var seriemördare.
Det är en viktig diskussion: vare sig rättsväsendet eller journalistiken skulle tjäna på att pendeln senare slår tillbaka och det visade sig att alla än en gång hade sprungit åt samma håll.
Lambertz var, om inte annat, modig som tog ställning. Få ämnen engagerar så mycket som Quick, känslorna är starka och infekterade. Justitierådet måste ha begripit att han skulle bli påhoppad från alla möjliga och omöjliga håll.
Men redan samma dag som artikeln publicerades började märkligheterna. Lambertz harklade sig i diverse intervjuer och sa att han egentligen inte var särskilt påläst.
Detta är svårbegripligt. Hur kan någon frivilligt ge sig in i denna lejonkula - och riskera att bli tillintetgjord av skickliga och aggressiva retoriker som Leif GW Persson och Jan Guillou - utan att ha ordentligt på fötter?
● ● ●
Det blev inte mindre konstigt under de följande dagarna. Lambertz ställde upp i intervjuer och debatter, men var ofta undanglidande, på reträtt.
Han pratade vagt om en lista på ytterligare bevis som skulle presenteras senare, oklart dock när.
Då justitierådet till slut lyfte fram tio punkter som han hävdade talar för Quicks skuld var det uppgifter som samtliga hade prövats och motbevisats av domstolar under resningsansökningarna.
Det har kort sagt varit förenat med betydande problem att förstå hur Lambertz har resonerat. När det visar sig att han efter att ha läst Råstams bok känner att de "obestridliga fakta" som han tänkte lägga fram i sin debattartikel "pulvriserats" blir det omöjligt att begripa varför han inte slängde manuset i papperskorgen.
● ● ●
Lambertz har i många varit en viktig röst i debatten om rättsväsendet. Jurister är i allmänhet försiktiga och noggranna, vilket vi förvisso ska vara tacksamma för, men som Justitiekansler bröt han ny mark med sin oräddhet och rättframhet.
Det var Lambertz som tog initiativet till projektet "Felaktigt dömda", publicerat år 2006, det kanske viktigaste inlägget i debatten om rättssäkerheten och dess brister i modern tid.
Det vi ser nu är ledsamt. En av landets skickligaste och mest intressanta jurister förnedras och förnedrar sig själv.
Kanske är det som vissa hävdar: han försöker rädda sitt anseende, som fick en betydande törn av den undermåliga genomgång han gjorde av Quick-domarna som JK. Det tog en vecka att komma fram till att allt var i sin ordning.
Kanske finns det ett annat skäl till detta intellektuella haveri. Jag vet verkligen inte.