Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte börja gråta
Publicerad 2011-10-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag var rädd för ensamheten som barn. Jag vaknade ofta upp mitt i natten
i mitt rum, skräckslagen av insikten av att ligga alldeles själv. Jag låg länge där med kaninpuls och funderade på vad jag skulle göra. Jag ville så gärna ta mig till mina föräldrars rum, men korridoren dit var lång, 800 meter, kanske ännu längre.
Till slut tog jag mod till mig och gav mig ut. Parketten knarrade när jag trevade längs väggarna i mörkret. När jag kom in i mammas och pappas sovrum utstötte jag någon form av ljud för att väcka mina föräldrars uppmärksamhet och till slut tände pappa lampan vid sin sida, ett varmt, gult sken spred sig
i rummet, rufsiga hår mellan kuddarna, ögon som tankestreck, men de log och mamma sa kom älskling och de vecklade ut det stora täcket och jag fick krypa ner i deras fantastiska värme och just där och då kunde jag kanske inte vara lyckligare.
I natt inträffade det här för första gången med min dotter. Jag vaknade redan av gångjärnen av hennes dörr intill vår och plötsligt stod Charlie i dörröppningen,
i hallampans långa skugga, gråtmild och lite förtvivlad, men snuttefilten i handen och nappen i den andra, som om hon packat noga för sin långa resa. Och jag vecklade ut mitt täcke och hon fick krypa ner och somnade omedelbart i min famn. Det var en fin stund, och kanske lite dyster, för jag tänkte på det där att allt går igen, men det är väl som det ska vara.
Hon vaknade först klockan 7.30 sen. Hon mumlade sina ljuvliga ohörbarheter för sig själv och efter en stund petade hon försiktigt på mig för att också jag skulle vakna. Jag reste mig halvt ur sängen och Charlie tittade på mig länge och så kröp hon nära mig, fattade båda sina händer under min haka, som om hon höll i en skål med misosoppa, och så pussade hon mig försiktigt på munnen, och gav hon mig en blick som utgjorde en blandning av mild bestämdhet och vädjan. Och hon sa:
Inte dagis i dag.
Det är ju ångest i sin renaste form, för något annat alternativ än dagis finns ju inte. Charlie är snart 2,5 år och vi skolar sedan en månad in henne i en förskola. Jag sa till Charlie: Jo, vi ska till dagis. Det blir ju jättekul. Och då bröt den lilla kroppen ihop, hon kurade ihop sig till en liten boll och grät förtvivlat.
Resten var tystnad. Charlie samlade sig, stålsatte sig mentalt för vad som komma skulle. Som en fånge som väntade på avrättning. Sammanbitet åt Charlie sin frukost och vi satte oss i bilen och hon funderade inte högt som hon brukar, kvittrade ingenting, jag ropade titta, en hund och pekade utanför bilrutan, men Charlie ville inte se den. Motvilligt lät hon sig ledas in på förskolan och hon tittade med någon typ av intresse på de andra barnen som redan lekte med tågbanan, men hon vägrade släppa taget om mitt ben. Och när jag sa att nu ska pappa gå till jobbet så bröt hon ihop fullständigt. Och pedagogerna sa genast att det är som det ska vara, att det är fullt normalt, att hon blir glad igen om tre minuter, och jag trodde på allt detta, men ändå: när jag försiktigt lossade Charlies grepp om mitt ben så slogs jag av något oerhört, en episod från barndomen rasade över mig. Jag minns mitt eget dagis, hur jag höll i mammas ben, hur hon försiktigt lossade mitt grepp och försvann och jag sprang gråtande till fönstret och där såg jag hur hon kastade sig in i sin bil och försvann. Det är ett kusligt minne, för jag måste ha varit så oerhört ung. Det gick upp för mig att det där minnet av mamma som lossade mitt grepp och försvann måste ha varit mitt allra första minne.
Jag rörde mig mot dörren och såg hur Charlie i panik famlade vilt efter mig, men den milda pedagogen hade henne i sitt grepp och jag öppnade dörren och ansträngde mig för att själv inte börja gråta och vände mig en sista gång mot Charlie innan jag gick och när jag såg omfattningen av hela hennes olycklighet hann jag tänka: Varsågod. Här har du ditt första minne.