Det stora kokainmålet är över
Att en advokat lägger betydande energi på att ifrågasätta nio kilo knark kan te sig märkligt i ljuset av att klienten medger smuggling av 1,2 ton.
Dessa nio kilo är dock en av många konstigheter i det stora kokainmålet.
I dag avslutas den största narkotikarättegången någonsin i Sverige.
Tidigare i veckan yrkade de fyra åklagarna på 18 års fängelse för den utpekade huvudmannen Jonas Oredsson, 14 år för ensamseglaren Mauritz Andersson och tio år för en man som är försatt på fri fot.
Att åklagarna fortsätter att hävda att ett av de grova knarkbrotten är ett försök till smuggling av 713 kilo kokain är en smula förbryllande, då det under hovrättsprocessen har framkommit att den transporten redan är uppklarad i USA.
Två colombianska knarkbaroner har dömts och det har inte kommit fram någonting som tyder på kopplingar till Sverige eller de i Stockholm åtalade.
Allvarliga fel i tingsrätten
Sedan var det dags för advokaterna. I onsdags pläderade Martin Cullberg, ombud åt Andersson, som med sina fyra år i häkte har tvingats sätta nytt dystert svenskt rekord.
Cullberg gick ut osedvanligt fränt. "Den här processen har fått mig att undra över rättssäkerhet och grundläggande mänskliga rättigheter".
Advokater är en sort som inte sällan älskar stora ord, deras retorik ska inte alltid tas på fullaste allvar.
Anklagelserna saknar dock inte fog. Delar av förundersökningen är försvunnen, allvarliga rättegångsfel i tingsrätten har konstaterats, försvaret fick i den första rättegången häpnadsväckande nog inte kalla vissa vittnen, åklagarna hemlighöll domarna i USA.
Poliser hyrde kokainbåt
Och så har vi de nio kilo kokain som ska ha legat i en av Anderssons båtar i en hamn i Göteborg från någon gång under 2008 till juni 2010.
Ensamseglaren, som erkänner att han smugglade 1,2 ton kokain, förnekar de i sammanhanget marginella kilona.
Knarket ska ha legat öppet under Anderssons sovplats. Men de svenska undercoverpoliser som i perioder i två år hyrde båten upptäckte det inte. Inte heller tjuvarna som under ett av polisen dokumenterat inbrott den 13 januari 2009 hittade det värdefulla paketet.
Det enda vi vet om de nio kilona är att en polis under ed vittnat om att han gjorde fyndet sedan Anderssons gripits i Karibien. Han säger att han fotograferade knarket innan han rörde det och sedan lämnade in det på en polisstation.
Men bilden råkade han dessvärre radera och på polisstationen minns ingen att kokainet lämnades in.
Varför skulle då polisen ljuga om detta? Det finns ett tänkbart motiv. Andersson greps av fransk polis. Frankrike ville åtala honom. Om så hade skett hade troligen ingen annan i den misstänkta ligan ställts inför rätta.
Med fyndet på båten kunde hela processen flyttas till Sverige och de övriga åtalas.
”Utan tvekan en rättvis rättegång”
Jag har skrivit fler kritiska artiklar om åklagarna och tingsrätten i detta mål än jag orkar räkna till och bör därför i anständighetens namn påpeka någonting viktigt, nämligen att Svea hovrätt under de senaste månaderna har gjort ett utomordentligt arbete.
Hur det än går, vad de åtalade än döms till, så råder det ingen tvekan om att det har varit en rättvis rättegång.
Troligen tycker rättens ordförande, Niklas Wågnert, och de andra domarna att det är skönt att det är över.
Anklagelser mellan åklagare och advokater har haglat fram och tillbaka, olika utspel har tvingat fram beslut, målet har tillfälligt avbrutits för förhör i USA.
Eller ta denna episod:
Under de i hovrätten uppspelade förhören med Andersson från tingsrätten började åklagare Karin Bergstrand att läsa långa stycken från vad han hade sagt i ett första förhör.
Sådant är ibland tillåtet, men utgjorde i detta fall troligen ett rättegångsfel. Till slut stängde Wågnert av inspelningen och frågade åklagaren vad det var som pågick.
– Tingsrätten tillät mig att göra så här, svarade åklagaren.
– Där ser man, replikerade domaren och bestämde att ingenting mer av åklagarens innantilläsning skulle spelas upp i hans rättegångssal.
Jag har sällan sett en människa se så trött ut som domaren gjorde i det ögonblicket.