Kokainrättegången är en fars
I det stora kokainmålet var det i dags för ett viktigt förhör som åklagarna tidigare har lyckats stoppa.
Det utvecklades till en beklämmande fars.
Väsentliga delar av förundersökningen från det att spaningen mot den misstänkta knarkligan inleddes i december 2008 till dess att ensamseglaren Mauritz Andersson greps med 1,3 kokain ton i lasten i Karibiska havet i juni 2010 har raderats.
Om detta ville advokaterna av lätt insedda skäl ställa en del frågor i säkerhetssalen i Stockholm.
De misstänkta, flera av dem dömda till långa fängelsestraff i tingsrätten, har ju all anledning att i efterhand vilja kontrollera hur utredningen har bedrivits. Vem vet, det kan finnas konstigheter i den.
Åklagarna har inte kunnat förklara mysteriet med de raderade filerna. Och det gick inte något vidare då den polis som var sambandsman med utländska kollegor hördes.
– Det fattades beslut om detta vid ett möte i Haag. Jag minns inte vem som gav order, förklarade hon.
Polisen tittar rakt fram under den långa utfrågningen, undviker ögonkontakt med försvararna, svarar kort och sammanbitet.
Är det jobbigt att vara här? vill advokat Johan Eriksson veta.
– Jag är kallad till förhör. Nu är jag här, replikerar vittnet.
– Nu tror jag att du medvetet missförstår frågan, säger advokaten.
Efter lång tystnad och mild påtryckning från rättens ordförande svarar hon att det nog är jobbigt för alla att vittna.
Varför ställs just dessa frågor? I en interutredning har polisen sagt att hon under spaningarna regelbundet gav åklagarna information om ensamseglarens positioner till havs, information som de nekar till att ha fått.
I ett senare förhör var hon betydligt mer svävande.
– Pratade du med dina chefer innan du förhördes av internutredarna? undrar advokaten.
– Nej.
– Har du inför förhöret som utfördes innanför ramen för denna förundersökning pratat med dina chefer?
– Ja.
Hon berättar att hon fick positionerna från en amerikansk polis en gång om dagen. Skickades dessa vidare till åklagarna?
– Kanske en gång. men jag är inte säker.
Eriksson började läsa högt ur förhöret hos internutredarna. Där säger polisen att hon med jämna mellanrum lämnade uppgifterna till en av åklagarna. När han är klar tvärvänder hon.
– Om jag sa så är det säkert korrekt.
Advokaterna maler på. Svaren är svävande. "Det kan jag inte svara på". "Det vet jag inte". "Minns inte". "Låter jättekonstigt att jag svarat så tidigare".
– Nu svarar du ja på en fråga som du svarat nej på tidigare.
– Jag kan inte svara på varför jag sa så.
Det blir till slut plågsamt att lyssna. Förhöret pågår i fem timmar, mot planerade en och en halv.
På åhörarläktaren sitter åklagare och poliser från rikskrim. Är det därför vittnet är så uppenbart motvilligt? Nej, svarar hon.
I den första rättegången slogs åklagarna med näbbar och klor för att advokaterna inte skulle få höra denna polis.
Att en misstänkt ska få kalla de vittnen hen anser vara viktiga är en grundläggande rättssäkerhetsfråga, men domstolen underkände märkligt nog försvarets begäran.
Rättegångsfel av så allvarligt slag att det kan ha lett till att en man som borde ha friats i stället dömdes till åtta års fängelse, slog hovrätten fast och körde över tingsrätten.
Det är meningslöst att spekulera i vad dagens vittnesmål får för konsekvenser.
Men den dåliga smak jag har fått i munnen av denna process vill inte försvinna.