Brexit hugger det konservativa partiet i ryggen
Brexit blev det konservativa partiets stora framgång och välsignelse.
Samma brexit kommer nu tillbaka och hugger partiet i ryggen i vad som väntas bli en historiskt katastrofal valförlust.
Men Labour har egentligen ingen plan för hur de ska hantera sin väntade valframgång.
Det är inte premiärminister Rishi Sunaks misstag att åka hem för tidigt från D-dagsfirandet eller den uppblossande skandalen med tory-ledamöter som spelat på valet som ligger bakom den historiska förlust som ser ut att vänta det konservativa partiet.
Elefanten i rummet är brexit, utträdet ur EU.
Samma brexit som 2019 gjorde att partiet under den dåvarande partiledaren Boris Johnson vann en jordskredsseger.
I valet mellan ett extremt vänsterinriktat Labour och chansningen att lämna EU valde även en stor majoritet av arbetarväljarna att rösta på Tory-partiet.
Men brexit blev inte vad de tänkt sig eller blivit lovade.
Istället för Boris Johnsons löften om guld och gröna skogar och kraftigt minskad invandring fick britterna uppleva tomma butikshyllor och rekord i båtflyktingar över Engelska kanalen.
Ovanpå det kom en pandemi där Boris Johnson gav order om mer eller mindre total nedstängning. Utom för sig själv och regeringen. Där festade man ihop medan vanliga britter satt instängda i sina lägenheter utan möjlighet att träffa nära och kära.
Kan stå partiet dyrt
När britterna röstade för att lämna EU 2016 var 52 procent för och 48 mot. En hårfin majoritet. I dag visar opinionsmätningarna att en tydlig majoritet av britterna, 55 procent tycker det var fel att lämna EU. Mindre än en av tre tycker det var rätt.
Johnsons löftesbrott och skandaler ser ut att stå det konservativa partiet dyrt.
Kaoset när Johnson byttes ut mot först Liz Truss, som avsattes på rekordtid, och sedan Rishi Sunak har inte hjälpt.
Opinionsmätningar visar att de konservativa blir närmast utraderade. Från dagens 365 platser i underhuset till 53.
Labour kan få en egen absolut majoritet i parlamentet. Ett resultat som till och med kan överträffa Tony Blairs legendariska seger 1997. Ledaren Keir Starmer har fullt sjå med att dämpa högt uppskruvade förväntningar och inte ta ut någon seger i förskott.
Han vet att britterna inte plötsligt älskar Labour eller honom. Snarare handlar det om ett utbrett missnöje med hur det konservativa skött landet de senaste 14 åren.
Plus det faktum att Labour under Starmer blivit mer av det mittenparti det var under Tony Blair. Han är en betydligt mer aptitlig kandidat för konservativa väljare än den vänsterradikale förre ledaren Jeremy Corbyn.
Enkelbiljett till Rwanda
Men framförallt handlar det om att de arbetarväljare i Englands industriområden som övergav Labour för fem år sedan för Boris Johnson nu har hittat hem igen.
Sunak försöker skrämma väljarna med att Labour kommer att höja skatterna. Hans problem är att hälften av britterna vill att skatterna höjs (för de rika) för att kunna finansiera det gamla flaggskeppet NHS. Sjukvårdssystemet som till viss del havererat under pandemin och efter alla nedskärningar som de konservativa genomfört.
Premiärminister Sunak hade hoppats att frågan om invandring skulle bli en räddningsplanka för hans parti.
De konservativa har en plan för att sätta asylsökande som illegalt tar sig in i Storbritannien på ett plan till Rwanda i Afrika. Med enkelbiljett. Tanken är att de ska få söka syl där. Bedöms de ha skyddsbehov får de stanna i Rwanda. De får aldrig sätta sin fot i Storbritannien.
Sunak hade hoppats att de första planen skulle ha lyft lagom till valet. Tyvärr för hans del är utlokaliseringen av asylprocessen till Rwanda fortfarande till stor del en oprövad papperskonstruktion.
Kanske kommer metoden aldrig att prövas. Labour säger nej till Rwanda-flygningar och vill istället stoppa strömmen av båtflyktingar genom att bilda en specialstyrka och samarbeta närmare med Frankrike.
Labour vill överhuvudtaget laga en del av de brutna banden med EU. Det är alldeles för tidigt att prata om att Storbritannien åter skulle bli en del av unionen men Starmer vill gräva ned stridsyxan för att därigenom försöka förbättra villkoren för de brittiska öarna.
Spridda över landet
För vad skilsmässan visat mer än något annat är hur beroende Storbritannien är av övriga Europa och EU av Storbritannien.
Hotet mot de konservativa kommer även från höger. Nigel Farage, mannen som i praktiken tvingade fram folkomröstningen om brexit, är tillbaka som ledare för partiet Reform UK.
Hans populistiska budskap, inte olikt det som franska Nationell Samling för fram, lockar väljare från både Tories och Labour. I opinionsmätningarna ligger Farages parti trea med sina 16 procent, bara några procentenheter efter de konservativa.
Men eftersom partiets väljare är spridda över hela landet gör valsystemet att Farage får dåligt betalt för rösterna han drar in.
Men genom att ta röster från framförallt de konservativa så bidrar han till att öka storleken på Labours förmodade valseger.
Det är inte bara på skämt som han nämns som en tänkbar efterträdare till Sunak som ledare för de konservativa. Realiseras den förväntade brakförlusten är Sunaks dagar som partiledare räknade.
Opinionsmätningarna visar att han till och med riskerar att förlora sin plats i parlamentet.