Avbländning bekräftar vår ömsesidiga kärlek till varandra på vägarna
Jag sitter på en flight från Bogota till Paris tillsammans med min bror – efter två månader i Sydamerika är jag äntligen på väg hem.
Funderar över min sladdriga mage och vad jag ska ta mig till med den. Tittar på en film som jag sett många gånger förut. Betraktar en flygvärdinnas stel-leende irritation över en besvärlig resenär som kräver mer smör till brödet. Leker med portionsmaten, men kan inte förmå mig själv att äta.
Drömmer om det Sverige som jag inte sett på mycket länge. De senaste dagarna har jag och min bror förberett oss på hemresan genom att berätta för varandra vad vi ska göra när vi kommer hem.
Mycket handlar om mat. Vi ska äta Kalles kaviar! Vi ska dricka filmjölk! Vi ska få tag på sill och potatis. Röra ihop en mäktig gräddsås!
All längtan till hemlandet uttrycks i mat och dryck. Som om kärnan till saknaden utgjorde bristen på svensk mat. Det är först här på planet som jag kommer på vad jag verkligen saknar med mitt Sverige. Jag saknar vänligheten på de svenska landsvägarna.
Jag är i mellan-Sverige, åker min bil sent på kvällen. Landsvägen är öde, jag har inte mött en bil på mycket länge. Jag passerar nedsläckta hus och gårdar. Det är mycket ensligt. Så plötsligt får jag ett möte. Jag bländar av helljuset. Föraren på andra sidan vägen gör detsamma. Och så passerar vi varandra i natten.
Är inte det fantastiskt? Som jag älskar det där avbländandet. Två främlingar bakom ratten i natten. När vi upptäcker varandra bländar vi av.
Som en snabb hälsning, JAG SER DIG OCH RESPEKTERAR DIG, och så åker vi vidare. Vi är inte bekanta, våra världar snuddar bara varandra och så skils vi åt. Men vi har hunnit säga hej innan vi åker vidare. Jag tror vi alla känner samma sak på landsvägarna, hur avbländningen bekräftar oss och vår ömsesidiga kärlek till varandra. Jag tror vi GILLAR att blända av. Många av oss gör det till och med långt i förväg, redan när vi ser ansatsen till en bil där borta bakom krönet. Vi bländar av. Det där är en kommunikation som jag helt enkelt älskar.
När jag åker där i natten känner jag mig så fylld av kärlek. Jag och mina medtrafikanter, vi kärleksbombar varandra med våra strålkastare.
Det är trafikanten ”du” och trafikanten ”jag” som möts på landsvägen ”vi”, som Björn Ranelid kanske skulle uttryckt det.
Sådana är vi svenskar. Vi visar vår hänsyn och vänlighet. Vi bländar av. Vi gör oss till för våra medmänniskor. Jag älskar det.
I Colombia bländar man inte av. Jag har åkt hundratals mil på colombianska landsvägar under de här månaderna. Inte en enda gång har jag mött en bil som bländar av.
Och hur reagerar man på det? Med frustration!
Man bländar på! Plötsligt hatar vi varandra på vägen, den som bländar den andra mest vinner, så vi lyser ursinnigt på varandra, passerar och väser något ondskefullt om idioten och så åker vi vidare i natten.
En colombiansk natt körde jag bakom en jeep som fick för sig att köra om en lastbil i svårt läge.
När han tog sats krängde lastbilen plötsligt till i en högst medveten manöver. Det var också ett sätt att kommunicera: ”Här är det ingen bra idé att köra om.” Jeepen fick åter lägga sig bakom och gjorde snart ett nytt försök.
När jeepen kommit upp vid sidan av lastbilen vevade förarens medresenär till höger ner rutan och sträckte ut en pistol som han riktade mot lastbilschauffören.
Där stod de ett tag i märkligt dödläge och så brände jeepen i väg och dramat var över. Det skulle nog inte hända i Sverige.
Vi siktar inte med pickadoller på varandra. Vi bländar av. Vi gillar varandra.