Fotboll uppmuntrar jagande vargflockar
Mest förbryllande med den senaste fotbollsskandalen är att det tycks finnas en underförstådd överenskommelse om att just denna form av underhållning är särskilt värdefull för samhället.
Alla kan naturligtvis vara ense om att det är bra att springa och röra på sig, gärna efter en boll. Men det är inte det den underförstådda överenskommelsen gäller.
I Aktuellt står SvT:s fotbollsexpert Markus Johannesson och gläds över höga besökssiffror på arenorna. Han säger:
– Boomen vi har just nu är fantastisk.
Han oroar sig över att nästa generation supportrar "blir rädda" och inte vill gå till matcherna med sina barn eftersom supporterkulturen innefattar aktiviteter som att tända bengaliska eldar på läktarna, skrika "låt han dö" när skadade spelare ligger, jaga och slå samt skrika fitta och hora till varandra.
Varför är just fotbollen så omhuldad? Varför har inte TV kommentatorer som säger att boomen för rockfestivaler är fantastisk? Eller att vi ska hoppas att det kommer lika mycket folk till Holiday on Ice nästa år?
Jag tror det beror på den gamla tanken om idrottens fostrande inverkan på ungdomen.
Representanterna för supporterkulturen som framträdde i Aktuellt dementerade själva ytterst tydligt den föreställningen.
– Ramsan lyder "låt han dö" och skanderades av tusentals åskådare när en spelare låg avsvimmad på planen.
I så fall är ju fotbollskulturen motsatsen till uppbyggelse och fostran: här bryts respekten för andra ner, här lär man sig att skrika ut sitt hat mot den som står utanför den egna slutna kretsen.
Nu kommer en störtflod av invändningar som går ut på att en person som jag inte begriper läktarens fantastiska gemenskap och fotbollens skönhet (skicka gärna fram någon författare som talar om bollens poesi).
Men fotboll är så vitt jag begriper den enda underhållningsform som uppmuntrar pöbelmentalitet och jagande vargflockar.
Vi borde stödja andra former av förströelse mer.