Ungas liv är svart, hårt och negativt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ännu skakad av ett tonårigt självmord i familjens bekantskapskrets landar jag på en liten notis i morgontidningen.
”Utskrivningen av antidepressiva läkemedel till ungdomar mellan 15 och 19 år har fördubblats sedan millennieskiftet. Det framgår av Apotekets försäljningssiffror. Även till barn i åldern 10–14 år ökar försäljningen av antidepressiva medel.”
I förra veckan var jag på bio med äldste sonen. Vi såg ”Die Hard 4.0” med Bruce Willis. Publiken ömsom jublade, ömsom skrattade åt actionscenerna, där stenhårde Bruce överlevde de mest osannolika slag, fall och beskjutningar.
Killen som jackass-hoppade från Götaälvbron under en hårdrockskonsert var inte lika stenhård. Han dog på sjukhuset, 22 år gammal och sönderslagen mot vattenytan från tjugo meters höjd. Det är givetvis skillnad på självmord och övermod, men effekten för de anhöriga blir densamma. Två unga liv släckta på ett ögonblick, och ett livslångt sorgestraff utdelat till långt fler än de närmaste.
I media beskrevs de hoppande killarna som dödsföraktande. Jag skulle hellre uttrycka det tvärtom. Livsföraktande.
För jag tycker mig registrera just detta, en växande likgiltighet inför livet och framtiden. Det underblåses av en populärkultur där flirtandet med döden spelar en allt större roll i musik, film, mode och inte minst på nätet. Medieindustrin exploaterar ungas vilsenhet i dag på ett sätt som aldrig skett förut. Det är svart, hårt och jävligt negativt. Livet suger.
Självklart bidrar inte skolans utslagning, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, miljöhotet och samhällets polarisering till att måla framtidshimlen rosa, direkt.
Men det finns en annan faktor också. Myten om det meningslösa vuxenlivet.
Jag tror att det är dags att börja göra reklam för vuxenlivet. Prata om det som något som är värt att leva vidare för. Att det som på avstånd verkar tråkigt och mossigt i själva verket kan vara fullt av överraskningar, kärlek och glädje.
Så länge människan haft råd och tid att känna efter har det varit jobbigt att bli vuxen. De flesta av oss har fått kämpa på ett eller annat sätt innan vi kommit igenom nyckelhålet. Och visst, livet är ju jobbigt, påfrestande, tungt, ledsamt.
Men vi vet ju också att det är fantastiskt, underbart, givande och värt att vakna upp till varje ny dag. Trots allt.
Det är nog det vi måste börja berätta om. Om inte annat som komplement till tabletterna.