Näsa för rätt sak
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns en dröm som håller svenska kommunpolitiker vakna om nätterna. Det är drömmen om att få hamna på världskartan.
Ni har säkert hört och sett det. En medelålders man framför tv-kameran pratar entusiastiskt om ett nytt projekt i kommunen.
Avslutningen är en modern klassiker:
”? och därmed ska Kläfseboda hamna på världskartan!”
Eller Kalmar (med sitt kinesiska businesscenter). Eller Gävle (med sin julbock). Eller Vara (med sin opera). En efter en häver sig svenska småstäder ur anonymiteten och kliver ut i världsberömmelsens strålkastarljus.
Ambitionen att utveckla en ort är givetvis helt riktig. Det är vad politiker ska göra. Ofta blir det bra. Ibland blir det Åsa-Nisse.
I Borås pågår just nu något som vid första påseende mest tycks farsartat. På torsdag avgörs om stan ska begåvas med en nio meter hög staty av den världsberömde konstnären Jim Dine till en kostnad av elva miljoner kronor.
En tung pjäs, och en tung fråga. Den kompliceras ytterligare av själva motivet, som nämligen är Pinocchio, leksakspojken med den långa näsan.
En nio meter hög Pinocchio-staty i centrala Borås. Tror ni att folkstorm är för svagt för att beskriva känslorna i stan? Tror ni att sjukhussängar och dagisplatser förekommer i diskussionen om de elva miljonerna? Tror ni att någon pratar om att sätta Borås på kartan?
Rätt, rätt, rätt.
Min första reaktion var bonnaenkel: Vad i helsicke har Pinocchio med Borås att göra? Det är också motståndsrörelsens främsta argument, tätt följt av kostnaden och sjukhussängarna.
I vulgärformen framstår sagan om Pinocchio i Borås som ett stycke kommunal hybris och en provocerande hantering av allmänna medel. I verkligheten kommer dock kommunen undan med en tiondel av pengarna, resten betalas av företag och donationer.
Stryk det argumentet, alltså. Återstår frågan om Pinocchio passar i Borås.
Det bör man ha varit i Borås för att besvara. Och för min del blir svaret tveklöst ja. Den lille dockpojken av trä som började leva känns som en perfekt symbol för en ganska trist stad som börjat forma en ny identitet efter ett sekel i industrialismens mekaniska tjänst.
Att tacka nej till en av vår tids främsta moderna konstnärer är en sak. Men att tacka nej till Pinocchio är att tacka nej till livet.
Så för en gångs skull tror jag att världskartesnackarna har rätt. En nio meter hög pojke i kortbyxor är tillräckligt kaxigt för att motivera en plats på världskartan.