Det gör ont när man blir påmind om döden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tanken på att en dag få ett dödsbud är lyckligtvis inget som ständigt upptar oss, men ibland gör den sig påmind. Vid vissa tillfällen så starkt att smärtan framträder i all sin fasa.
Den smärta som sätter in då någon får veta att hans eller hennes närmaste aldrig kommer hem igen.
Jag träffade en nybliven änka i förra veckan. Hon är bara 48 år gammal. Hennes man kommer aldrig hem igen. Han dog i en trafikolycka i Nordafrika, bara fyra mil från slutet av den motorcykelresa som skulle markera firandet av hans sextioårsdag. En kurva, en lastbil.
Hon identifierade honom på ett bårhus i Tanger. Sedan reste hon hem till ett tomt hus och skrev en text som hon läste upp i kapellet och alla som var där kände för ett ögonblick den outhärdliga saknad hon är dömd att leva med i lång tid framöver. Jag hoppas att jag aldrig behöver skriva en sådan text, men jag är glad att jag fick ta del av den för den var det mest kärleksfulla jag någonsin hört.
Jag kände honom. Vi hade arbetat och rest tillsammans, skrattat mycket och lagt många mil bakom oss. Nu hade han växlat ner, gjorde lite frilansjobb men koncentrerade sig på samvaron med henne. Allt dom skulle göra tillsammans. Alla platser att besöka. Barn och barnbarn.
En kurva, en lastbil.
Vi sitter tillsammans med ett glas vin på minnesstunden efter begravningen. Jag lyssnar och försöker säga något som kan mildra men det blir bara konstigt så jag säger skål. Vi plingar i glasen men tonen är ohjälpligt dov. Mannen i hennes liv är borta för evigt.
Han som stegade in på ett litet hotell där hon satt bakom receptionsdisken. Det var kärlek vid första ögonkastet, och dom tvinnade sina nya liv till något dubbelt så bra. Det höll i tretton år.
En kurva, en lastbil.
E ller en korvkiosk invid riksvägen, som i Alafors häromnatten där en 26-åring dödas av ett gäng med en stor bil som vapen. Kvar går de chockade föräldrarna med ett stort hål rakt igenom magen där själ och mening plötsligt runnit ut.
Hur många gånger man själv varit nära döden vet bara den allseende som håller räkning. Förmodligen har man haft änglavakt utan att veta om det. Jag vet att jag varit nära ett par gånger, inte minst i trafiken. Där är risken som störst, bland rattfyllon, fartdårar och vanliga stressade.
Jag kör sakta hem från begravningen. Det regnar. Snart har barnen sommarlov.