Morden i Vallentuna är juridiskt mycket komplicerade
Den ena fälls för båda morden, den andre frias helt.
Det juridiska efterspelet av dubbelmordet i Vallentuna är så komplicerat att det kommer att bli en klassiker i kurserna i straffrätt på universiteten.
Svea hovrätt dömde i dag en man till livstids fängelse för de osedvanligt brutala morden på ett medelålders par i Vallentuna i januari förra året.
Domen utgör med all sannolikhet det juridiska avslutet i ett mål som är mer komplext än det mesta vi har sett i denna disciplin.
Två unga män, 26 och 28 år gamla, är bundna till mordplatsen enligt konstens alla regler och ställdes på goda grunder inför rätta. Båda har erkänt rån, men skyller morden på varandra.
I slutet på huvudförhandlingen i tingsrätten justerade dock åklagare Jenny Karlsson åtalet. Hon begärde att endast 28-åringen skulle fällas för att ha dödat mannen.
Båda dömdes till livstids fängelse för mordet på kvinnan. Men bevisningen ansågs inte räcka för att fälla den äldre för mordet på mannen.
Hovrätten håller inte med. Bevisningen anses som sagt vara tillräcklig för att döma 28-åringen för båda morden.
Men materialet räcker inte för att fälla 26-åringen för morden på kvinnan. Inte ens för medhjälp: det går inte att utesluta att 28-åringen agerade ensam.
Detta är i grund och botten inte konstigt. Att en människa befinner sig på en brottsplats innebär inte nödvändigtvis att hon begått brott.
Innebär det att tingsrätten gjort fel? Nej, bevisvärdering är ingen exakt vetenskap och olika domare kan komma fram till olika slutsatser med samma underlag.
En jurist kan väga ett bevis lite tyngre än vad en kollega gör, marginaler är inte sällan små och vågskålarna kan tippa åt olika håll.
Att det är människor och inte datorer som dömer visar inte minst att två av de fem domarna i hovrätten ville göra som tingsrätten och fälla även 26-åringen för ett av morden.
Minoriteten i domstolen pekar bland annat på sms-trafik mellan männen som visar hur de peppade varandra till att råna paret.
Än mer graverande, anser de två domarna, är det skoavtryck som den nu friade mannen satte på den döda kvinnans rygg.
De köper inte förklaringen att han tappade balansen, snubblade bakåt över henne och råkade trampa henne hårt.
"XX:s berättelse framstår enligt vår mening som så osannolik att den inte förtjänar tilltro", skriver duon i sin reservation.
Jag har inte svårt att förstå deras misstro. Skoavtrycket passar nämligen förträffligt in i åklagarens hypotes om hur våldet mot kvinnan gick till.
Ytterligare en dimension i detta är att två av tre domare som friar den ene är nämndemän. I själva verket vill alltså en majoritet av juristdomarna fälla båda.
Nu har dock majoriteten dömt som den har gjort och värt att notera är att kammaråklagare Karlsson redan från början beskrev fallet som juridiskt svårt.
Att bevisa brott då det finns mer än en potentiell gärningsperson och bevisen inte entydigt pekar åt ett håll är inte det lättaste.
Ibland går det vägen. Det mest kända exemplet är Malexander. Tre nazister dömdes för mord på två poliser trots att det inte gick att bevisa vem som gjort vad.
Vallentuna kommer sannolikt att beskrivas som ett nytt Lindomefall här och där. Men en sådan jämförelse skulle inte vara särskilt lyckad.
I Lindome skyllde två män mordet på en 89-årig man på 1990-talet på varandra och gick båda fria.
Men om den så kallade gärningsbeskrivningen hade formulerats på ett annorlunda sätt hade det gått att fälla båda. Lindome är ett resultat av att åklagaren gjorde en tabbe.
I detta fall har, såvitt jag förstår, åklagaren gjort allt vad som stått i hennes makt. Men det räckte inte.
Inte heller kan jag efter en snabbläsning av domen se att hovrättens majoritet har gjort sig skyldig till något uppenbart fel.
Bevisen ansågs inte räcka. Ibland blir det så. Ibland måste det bli så: domstolar som aldrig friar kan lika gärna läggas ned.
Att många kommer att uppfatta dagens dom som stötande har jag dock inga problem att förstå.