Vackraste ordet i svenska språket
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I den stora flod av kommunikation där vi alla simmar flyter ibland en lite udda fråga upp. Den lyder: Vilket är det vackraste ordet i svenska språket?
Och folk svarar, oftast välmenande men trivialt. "Gemenskap" säger någon. "Omtanke" säger en annan.
Jag säger bara:
vårdagjämning.
Vårdagjämning är ordet. Varje stavelse ringer av poesi.
Vårdagjämning betyder formellt att natt och dag är lika långa. Informellt betyder det att ett stort fönster öppnar sig, med en vind som får tillvarons spetsgardiner att fladdra till likt upphetsningens hastiga andetag och syret som strömmar genom det nyöppnade hålet är friskt och orört och fullt av löftesrika antydningar.
Den sällsynt stränga vintern har hållit nationen på sträckbänken. Sällan har så många längtat så mycket.
Jag sitter på spårvagnen och ser vårens ankomst återspeglas i medpassagerarnas blickar. Där finns en glimt som nyss har tänts, ett slags glädje som ännu inte hunnit påverka vare sig hudens lyster eller anletets drag.
Men det kommer. För nu vet vi att vi har tagit oss igenom nyckelhålet ännu en gång, ännu ett år. Det är en magnifik känsla i all sin fundamentala enkelhet.
Jag har vid flera tillfällen besökt ett land i Västindien där vädret alltid är lika fint. Det är alltid lika varmt, både i vattnet och i luften. Över året varierar det maximalt mellan 25 och 30 grader. Det är naturligtvis ett paradis, men jag skulle ändå inte vilja bo där, lika lite som jag vill dricka champagne och äta ostron varje dag.
Det svenska klimatet kan vara svinaktigt, men vi har ändå fyra årstider. Samspelet mellan dessa är lika raffinerat som i Vivaldis "Quattro Stagioni". Och vi befinner oss just nu i växlingen mellan Concerto No.4 i F-moll och Concerto No.1 i E-dur.
Det finns en fin vårhistoria som handlar om en reklamman som strosade längs kajerna i Paris en solig dag i april. Hopkrupen mot en mur satt en tiggare med en handtextad skylt som bad om ett litet ekonomiskt bidrag. "Jag är blind", stod det.
Reklammannen stod en stund och såg hur folk passerade förbi utan att ta notis om tiggaren och hans vädjan. Sedan tog han fram en penna, grep mannens skylt och skrev till de förlösande orden som fick sympatin och pengarna att flöda:
"Jag är blind. Det är vår".