Även presidenter står nakna ibland
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Av någon anledning tycker jag att det ofta är intressant att fantisera och föreställa sig mäktiga män (och enstaka kvinnor) i alldagliga situa-
tioner som går att relatera till även för oss vanliga.
Knyter George Bush skorna själv, och i så fall hur länge har han kunnat det? Vågar Bill Gates fru knuffa på honom när han snarkar? Har Fidel Castro en diskmaskin och vet han hur man gör rent filtret?
Bland det mest fascinerande kring Saddam Hussein var avslöjandena om hans och sönernas vardagsliv i palatsen. Jag vill minnas att det hittades mycket amerikansk actionfilm i hyllorna. Åt dom chips också? Hade han fötterna på bordet?
Händer det att Ericsson-chefen får ett vansinnesutbrott för att han inte kan hitta två likadana strumpor på morgonen? Blir Fredrik Reinfeldt liggande i soffan och kollar på "Lost" fastän han vet att han ska gå upp jättetidigt? Vet Leif Pagrotsky vad en liter mjölk kostar?
Bob Dylan skrev redan 1965 den klassiska raden ""but even the President of the United States sometimes must have to stand naked". Nära 20 år senare fyllde Elvis Costello på med "Even presidents have newspaper lovers".
Även presidenter måste stå nakna ibland, och det händer att de hjälper sig själva med en tidning på toa. Och eftersom Bush är över 50 så bör han undersöka prostatan med regelbundna mellanrum. Vi vet alla hur det går till.
Pagrotsky vet vad en liter mjölk kostar. Det vet nämligen alla ministrar, eftersom just den frågan brukade användas av journalister för att avslöja politikers bristande verklighetsförankring, gapet mellan dem och vanligt folk. Carl Lidbom kunde sabrera en champagneflaska och Jarl Hjalmarson var grym på att knyta fluga. Dom visste knappt vad mjölk var, men dom kunde politik.
Dagens medietränade politiker kan mjölkpriset. För folklighet är inte en merit, snarare ett taktiskt grundkrav. Det var därför som den borgerliga alliansen formades långt uppe i ett stödområde med skogsplantering, fula furumöbler och hembakta bullar. Det var därför som Anna Sjödin gick på lågpriskrog med paketpris på stor stark och shot.
Och det är därför som både svenska riksdagsmän och amerikanska presidentkandidater drar på sig jeans och knäpper upp i halsen när dom är ute och möter väljarna, för att signalera att dom är precis som vanliga människor.
Frågan är bara: Ska vi känna oss lugna eller skrämda när vi inser att politiker agerar vanliga människor?