En död fågel i kaminen gör mig till en liten pojke igen
Av alla mina livslögner är väl den mest patetiska den att jag varje år tror mig finna njutning i att åka till landet ett par dagar innan resten av familjen kommer. Jag gör det för att röja upp lite och jag gör det för att få vara ensam i ett par dagar, sitta med något bistert i blicken, röra med en pinne i en eld, dricka en whisky och sånt.
Så i förrgår tog jag ensam färjan till Gotland. Och det VAR speciellt att sitta där nere i mörkret på bildäck och se luckan öppnas och bländas av solgasset när jag åkte nerför rampen, det ljuvliga ljudet av bildäck mot skarv när man nuddar land för första gången – bo–dom! Bo-dom!
Så kommer jag fram och det finns ett rått slags ro i att vara här, och jag donar och håller på och så vandrar jag förbi kaminen och vad var det där? Jag ser en svart skepnad där inne. Jag sätter mig på huk och blickar in genom kaminens glasvägg.
Det är en fågel. Svartblå och vacker och det döda ögat tittar rakt in i mitt. Han måste ha trasslat in sig i skorstenen där uppe och fallit ner. Tänk den förvirringen. Fast i en kvadratmeter stor bur fylld av aska. Hur lång tid varade kampen? Några dagar? En vecka? Ständiga attacker mot glaset, som blir färre och svagare och till slut lägger den sig ner och dör.
Jag sitter där och tänker på det ödet och blir så oerhört nedstämd.
Och så är det något med fåglar. Jag är så rädd för fåglar att jag inte klarar av att lyfta bort fågeln.
Så mycket man är jag.
I över en timme kämpar jag med mig själv, men jag klarar det inte. Jag vandrar bort på grusvägen, en kvinna klipper sitt gräs därborta. Jag förklarar och ber om hjälp och hon tittar på mig förundrat, men hon är vänlig och säger inga hånfullheter. Hon går med mig tillbaka, jag går ett steg efter, jag är pojke igen. Och hon plockar upp fågeln och kastar den i skogen, jag vänder bort blicken för att inte se den.
Och jag är åter ensam. Det blir mörkt och obehagligt. Jag hör märkliga ljud från naturen. Jag stjälper i mig ett halvt glas whisky i en stöt, med stora-rädda ögon, för att kunna somna. Och det gör jag. Men jag vaknar mitt i natten av ljud. Jag tänder lampan och ser en fågel där uppe bland takbjälkarna. Och jag blir så rädd.
Vuxna karln som åker ner ett par dagar innan för att ”röja upp”. Och så blir det så här, år efter år. Uppe i taket kretsar den lilla fågeln oroligt. Och här nere i sängen ligger ännu en fågel, med hysterisk puls och med en enda önskan: att åka hem igen.