Ett genomskinligt tvitter-samhälle
En onsdag i min barndom stod jag i tennishallens duschrum i tre och en halv timme.
Tennismotionärerna kom in i omklädningsrummet, morsade, bytte om till tenniskläder, spelade en timme, vann eller förlorade och när de efteråt sjönk ned på bänken i omklädningsrummet fick de åter syn på mig och sa:
– Vad fan, står du fortfarande där?
Och sedan duschade de och sedan gick de hem och sedan kom nästa tennismotionär och sa samma sak.
Jag skämdes lika mycket varje gång.
Men ändå stod jag kvar där i duschen ända tills en mjällig suppleant från klubbstyrelsen kom in och förklarade att han behövde stänga och larma.
Femton år senare är den där tystnaden i duschen det enda jag minns av min tenniskarriär.
Och duschkabinen förefaller alltmer som människans enda sanna element, det genomskinliga tvittersamhällets sista privata utpost.
Till skillnad från exempelvis dagboken.
Jag har både försökt läsa och skriva dagböcker. Läsandet har gått marginellt bättre än skrivandet. Oavsett om jag varit tio och skrivit i en
liten rosa dagbok med plastlås eller om jag varit tjugofyra och skrivit i en svindyr moleskinebok har det alltid börjat i en from förhoppning om att Kunna Skriva Av Sig och formulera tankar utan att behöva tänka på en eventuell läsare.
Som en duschkabin i text.
Men sedan har det aldrig dröjt mer än en vecka innan man kommer på sig själv med att skriva små brev till eftervärlden.
Man sitter och skriver på sin egen dödsruna, precis lagom oredigerat och privat, lätt kamouflerat till sanning.
Jag försökte läsa Lars Noréns dagbok. Samma känsla där. Eller nu med Joyce Carol Oates utgivna dagboksanteckningar. Allt så kalkylerat och godkänt. En overklig verklighet. Jag frestas att skriva osann.
Livet är överfullt av lögner och lögnen om dagbokens sanning ska inte förringas.
En dagbok säger ingenting om en människa. Den säger bara hur en människa vill uppfattas.
Jag blev aldrig tennisproffs, inte ens en hyfsad motionär, men jag lutar alltmer åt att man egentligen inte vet någonting om en människa förrän man sett honom duscha i tron om att han är ensam.
När han står framåtböjd och bredbent och tvättar rumpan med duschtvål köpt på extrapris medan han mummelsjunger delar han minns av Frank Sinatras My way med hög och modig röst.
Naknare än så blir ingen.