I Göteborg skrattar de åt vad som helst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vi satt ett gäng mycket blandade publicister och diskuterade Thorsten Jonsson häromkvällen.
Hans roman ”Konvoj” är enkel att finna. Men novellsamlingarna ”Som det brukar vara” och ”Fly till vatten och morgon” är svåra att få tag på och borde ges ut igen. Den avskalade och strama stilen skulle säkerligen tilltala en del av de många bokläsare som gått över till deckare den senaste tiden.
I takt med att nivåerna sjönk i flaskorna gled samtalet över på Alex Chilton, sångaren i The Box Tops. Deras hit ”The Letter” låg på listorna över hela världen 1967. Vi kom på att vi skulle ringa Chilton och höra hur läget var, och vad som hände sedan, men utlandsnummerbyrån hittade bara en enda abonnent med det namnet i USA och numret var hemligt. Till och med staden var hemlig, fast vi gissade på Memphis.
The Box Tops kom nämligen från Memphis i Tennessee och hette The Devilles, efter Cadillacen, fram till utgivningen av ”The Letter”. Det hörde till vanligheterna att amerikanska band tog namn efter bilmodeller på den tiden. Och det fanns för många orkestrar som hette The Devilles. Alltså bytte de fem tonårspojkarna till The Box Tops, vilket var ett namn så gott som något annat.
Alex Chilton var yngre än de andra medlemmarna och kom sist med i bandet. Han hade mer grus i halsen än vad som ansågs passligt för en ung, vit sångare på 60-talet.
Det gick bra för The Box Tops. Mellan 1967 och 1969 gav de ut fyra lp-skivor och tio singlar. Men ingenting sålde så bra som ”The Letter”. Bandet lade ned verksamheten 1970. Alex Chilton gjorde annan karriär med Big Star, The Replacements och som soloartist. I modern tid har han, Bill Cunningham, John Evans, Danny Smythe och Gary Talley slagit sina påsar ihop igen, och turnerat.
Så småningom gjorde Joe Cocker en mycket bra version av ”The Letter”, med hesare röst, större arrangemang och maffiga blåsare.
Det var lite kultur, det.
En helt annan, och betydligt lägre, nivå är det på båtmässan i Älvsjö som pågår just nu. Där sprider några av försäljarna så snuskiga historier att hela marinbranschen skulle gå över styr om det kom ut. I går kväll, till exempel, tvingades jag lyssna på en oerhört lång och invecklad så kallad rolig historia som jag redan förträngt, men vars poäng bestod i att en människa fick en stor gran uppkörd i arslet.
En annan handlade om två tjocka gubbar som skulle gå ned i vikt. Den slutade med att försäljaren var tvungen att resa sig upp och visa poängen. Han gick omkring i en stor cirkel i entréhallen och såg ut som om han just fått ett lavemang. Nu var det inte en gran som var poängen, utan en karamell. Hajar ni? Nej, inte jag heller.
En tredje hade jag hört förut i tre olika versioner, den ena dummare än den andra. När han drog den fjärde och den femte historien i rask följd så försatte jag mig själv i ett transliknande tillstånd för att slippa lida mer.
Att jag inte skrattade berodde enligt försäljaren på att jag är från Stockholm. Själv kom han från den största staden på Västkusten. Där skrattar de ju åt vad som helst, vetladu ?
Det skulle inte säljas ett enda flytetyg, än mindre några motorer eller tillbehör på mässan om folk hade en aning om vad det är för hemska saker försäljarna berättar för varandra när de tror att besökarna inte lyssnar. Om ni ändå vågar er dit för att titta på båtarna, kolla killarna i montrarna. Kolla dem noga. Och nu varnar jag inte bara för sillstryparna från Göteborg, det kan vara vem som helst av alla utställare, så passa er! Det är underliga typer som jobbar i marinbranschen. De kan se riktigt trevliga och rumsrena ut när de saluför sina produkter. Men allt kan vända snabbt. Plötsligt kanske en av dem inte kan hålla sig utan förstör en trevlig båtdag för er med en så kallad rolig historia, fylld av skräck, äckel och förnedring.