Presidentämbetet – känns inte helt rätt i tiden
Publicerad 2024-07-11 08.50
På den tredje morgonen efter det franska valresultatet som kastade förhandsprognoserna på ända hade Emmanuel Macron ännu inte hörts av.
Det har ju inte saknats andra som lättat på hjärtat. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon – en figur som lyckas med bedriften att dela landet mer än både Macron och Marine Le Pen – tog till orda mindre än två minuter efter att det preliminära valresultatet presenterades och utropade sig till segrare. Le Pen och hennes gelikar har i vanlig ordning utmålat sig till valsystemets martyrer och i de franska nyhetskanalerna har snart sagt varje parlamentsledamot, intellektuell och politisk spinndoktor rett ut i direktsändning hur landet borde styras.
Presidentämbetet är bekvämt på det sätt att statschefen alltid kan hänvisa till att det inrikespolitiska inte faller under hens ansvar. Macron meddelade 2017 att han skulle regera med Jupiter som förebild, de romerska gudarnas konung vars ande vilar över Olympen. Omsatt i praktik har det inte sällan inneburit att hans ministrar fått ta kulorna i tunga områden som pensionsreformer och bondeuppror, medan Macron själv åkt på G8-möten och representerat internationellt.
Presidenten styr över utrikes- och säkerhetspolitiken. Övrigt? Där gör han lite som han vill.
När Macron håller pressträffar följs de i princip aldrig av några frågestunder, intervjuer är reserverade för stora internationella tidningar och då och då fransk marksänd tv. Talen, inte sällan av karaktär ”till nationen” hålls direkt från Élyséepalatsets guldinfattade interiör. När han annonserade att nyval skulle hållas för några veckor sedan sköt sändande tv-kanal upp produktionen av herrlandslagets sista träningsmatch inför EM och sände den med fördröjning.
Le président de la république, som är hans officiella titel, svävar någonstans mellan en exekutiv politiker och monark i utförandet av sitt jobb. Högtidligheten blir ofta smått komisk i ett land där folk aldrig slutar att mässa om hur de halshögg sitt kungapar för över tvåhundra år sedan.
Igår kväll kom så plötsligt ett livstecken från Emmanuel Macron. Han skrev ett ”öppet brev”, där han gav sin syn på läget i landet. Brevet publiceras i sin helhet i en lång rad franska tidningar, utan att redigeras och förstås utan några som helst möjligheter att ställa följdfrågor.
En av slutsatserna Macron drar av valresultatet är att ”ingen vann”, något som fick vänsteralliansen, som blev största block, att koka över.
Det saknas inte svenskar som upptäckte det franska valsystemet och avfärdade detsamma under några minuter efter klockan åtta i söndags kväll.
”Odemokratiskt”, ”öppet för manipulation” och ”ett hån mot det franska folkets vilja” är några av omdömena (även om de uttalats med något mindre finess).
Vilket block som hade flest antal väljare bakom sig i andra omgången i Frankrike vet vi inte, eftersom kandidater från mitten och vänsterblocket i mer än 200 valkretsar avstod slutomgången för att hindra en högerextrem seger. (Jag undrar ändå stilla om samma människor inser att argumentet ”största parti ska regera” hade inneburit att Sverige varit inne på sitt 97:e år av obrutet S-styre nu).
Det franska valsystemet med två rundor är ovant för svenskar, men ganska raffinerat i det att det både ger möjlighet att bilda pakter och rösta bort dem man ogillar, inte helt olikt reality-tv kring millennieskiftet. Det är tänkt att fungera som en garant för stabilitet och ge medborgarna en chans att rösta med hjärtat först och hjärnan sen.
Presidentämbetet å sin sida bär onekligen en air av otidsenlig grandiositet över sig. Lutheranen, och för all del journalisten i mig tycker nog att den biten är besvärligare att svälja.