Fågel eller flanör – det är livsfarligt att leva livet
Närheten till katastrofen.
Ett dovt olycksbådande ljud. Från hustaken hänger män i brandgula skyddsvästar, runt midjan är rep knutna. Med sina spadar skottar de bort snö från taket som landar i tunga dunsar på trottoaren. Sedan hackar de loss istapparna. Ännu en livsfara avvärjd.
Jag kan inte låta bli att tänka på kajorna i Falköping. Deras femton minuter i rampljuset är över. Nu har kommunen skyfflat upp fåglarna från Wetterlinsgatan och sänt i väg kadavren. Kommunalrådet Ulf
Eriksson lugnar massorna. Den förestående apokalypsen verkar dröja åtminstone ytterligare några veckor.
Men konspiratörerna tvekar. En kompis har redan börjat köpa guld. Han säger att världsekonomin rasar samman när som helst.
Jag står och ser snön falla från taken, ned på den avspärrade trottoaren. Ett dovt olycksbådande ljud. Som undergången.
Löpsedlarna på husväggarna: Håll dig inomhus! Allt kommer gå åt helvete! Stanna hemma!
En paradox. Hemmet är människans farligaste plats. Sextusen bostadsbränder varje år. För att inte tala om alla fallolyckor. Egentligen borde man ha cykelhjälm på sig jämt.
Och absolut inte äta hembakta bullar. För snart två år sedan polisanmäldes 77-åriga frälsningssoldaten Maj-Britt för att hon sålt potentiellt livsfarliga vetekransar på Landskronas karneval. Ett brott mot paragraf tio i livsmedelslagen. Nu var det visserligen inget fel på kaffebrödet. Men myndigheterna ingrep ändå, för säkerhets skull.
Kontentan: det är livsfarligt att leva.
Oavsett om du är flanör i Stockholm, kaja i Falköping eller fikasugen i Landskrona.
Å andra sidan kan man vända på det. Tänk alla larm som inte ledde till världskatastrofer. Vad hände med ebolaviruset? Sars? Galna ko-sjukan? Fågelinfluensan?
Eller min favorit: millenniebuggen som hotade att lamslå hela samhället. Datorerna skulle kollapsa, bankomater sluta fungera.
På nyårsdagen år 2000 stod vi några frusna femtonåringar nere på gågatan i Falköping och plockade triumferande ut våra skrynkliga hundralappar från bankomaten.
Vi hade klarat oss den här gången också.
Jag minns att vi var glada och kanske lite lättade.
Enligt logiken att livet blir mer värdefullt för varje istapp som inte träffar dig i huvudet.
Tänk positivt. Så slipper du cancer. Kanske.