Min kollega Hasse – en kille med otur

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ni har säkert läst om undersökningen som visar att var fjärde amerikansk man inte tvättar händerna efter toalettbesök.

Nyheten har skakat världen ett par dygn nu, och satt fantasin i rörelse på alla kontinenter.

Det mediala genomslaget framstår dock som lite besynnerligt med tanke på att arméns överlevnadshandbok rekommenderar urin till sårtvätt den stund rent vatten inte finns att tillgå.

Själv brukar jag föreslå manliga vänner att tvätta händerna

i n n a n de gräver fram juvelerna på en offentlig toalett. Inte för att jag lider av bakterieskräck, men världen är full av föroreningar och organismer som definitivt inte hör hemma på organet.

Med lite otur kan fruktansvärda händelser rada upp sig på löpande band.

Fråga min vän och kollega programledaren. Han är känd för en stor publik, vann nyligen ett fint tv-pris och har i många år samarbetat med polisen för att med allmänhetens hjälp bekämpa brottsligheten i Sverige. Låt oss kalla honom Hasse.

Den senaste tiden har tingen vänt sig så fullkomligt emot Hasse att det börjar likna en konspiration.

I somras hyrde han ett hus i Kroatien. Familjen hade sett fram emot en härlig semester i lugn och ro och allt var frid och fröjd tills de kom fram. Då var huset upptaget. Hasse hade förväxlat veckorna. De fick hyra en mindre lägenhet bredvid huset istället, men slapp inte undan hushyran.

Sedan skulle han hyra ut sin egen sommarstuga i Stockholms skärgård. En tidig lördagmorgon knackade det på dörren. Hasses kvinna var ensam hemma och undrade vem det var.

En vilt främmande person stod på trappan och sa: ”Vi är här nu...”. Fast det var fel vecka, eller snarare rätt vecka, eftersom Hasse hade förväxlat datumen.

Nu fick hans familj i panik rafsa ihop sina viktigaste tillhörigheter och lämna över stugan till hyresgästerna.

Eländet började redan i april. Vi var i Alperna med ett större sällskap på en stärkande skidresa. Alltid lika omtänksam tog Hasse genast på sig rollen som skidlärare.

– Ni som känner er en aning osäkra, följ mig, sa han, och gjorde en elegant parallellsväng.

Backen var slät som ett dansgolv, men efter 50 meter stöp Hasse tvärt, helt utan synbar anledning.

Ena benet vek sig och ledbanden for som gummisnoddar. Hasses knä gick rejält åt helvete och de osäkra följeslagarna fick ta hand om sin självutnämnda fjällguide tills räddningspersonalen kom med en pulka för rask transport ned till sjukhuset. Efter det korta men intensiva åket gick Hasse ganska länge med kryckor.

I förrgår åkte han hiss. Det skulle han inte ha gjort med publik. I ett anfall av ungdomlig spjuveraktighet fick han nämligen för sig att visa de andra i hissen hur han som grabb brukade åka på hisskorgens tak.

Han började fixa och trixa med luckan i hiss-taket och fick genast en kraftig elektrisk stöt. Senare, på kontoret, blev han orolig för detta och ringde sin läkare. De som hörde samtalet säger att Hasse hade lite svårt att förklara vad som egentligen hade inträffat.

I går reste Hasse till Göteborg i viktiga affärer. Han hade haft sändning sent i torsdags och gått upp i ottan för att hinna med ett tidigt plan.

När han väl kom fram till sin destination och frågade efter dem han skulle träffa visade det sig att de var i Stockholm. Hasse hade förväxlat fredagar.

Hur ska vi råda Hasse?

Finns det något milt naturläkemedel han kan ta, någon form av enkel gymnastik han kan utföra? Ska han byta till tjockare glasögon eller inleda varje arbetsdag med djupandningar? Hur ska han kunna få ordning på omvärlden? Hur ska han få turen tillbaka?

All hjälp är – efterlyst.

Mejla gärna era tips till mig. Ni får vara anonyma. Vi gör ingen stor affär av det här.

Jag ska framföra alla råd diskret till kollegan så att han ostört och säkert kan fortsätta sitt arbete i tittarnas tjänst.

Robert Aschberg