Hon flydde från napalmen - och förändrade historien

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon heter Kim Phuc och blev genom en egendomlig slump symbol för Vietnamkrigets grymhet. Häromdagen, 30 år efter Vietnams seger, kom Kim Phuc mot oss igen på den klassiska bilden.

Det hände den 8 juni 1972. Naken sprang den nioåriga flickan in i världens vardagsrum, skadad av napalm, med intensiv smärta, förtvivlat gråtande, med armarna utsträckta, som om hon vädjade till hela världen.

Hon behandlades länge för skadorna, först på "Barnsjukhuset 1" i Saigon, sedan i Västtyskland, därefter på Kuba. Hon återkom till Vietnam men ville helst vara anonym.

Kim Phuc kom leende emot mig i lobbyn på det lilla hotellet Lotusblomman vid den gata som förr kallades Tu Do, efter en vietnamesisk prinsessa, senare Det väpnade upprorets gata.

Det var där de många barerna och sexklubbarna fanns som amerikanska soldater besökte när de vilade sig mellan bombningarna och giftspridningen. Jag hade träffat några där redan 1966. Nu är det en gata för turister, även för amerikaner.

När jag träffade henne i april 1985 var hon studentska, läste engelska. Hon var vacker, spenslig, träffade sällan journalister, för hon kände av skadorna och blev fort trött.

Detta är hennes berättelse om när USA:s allierade i Saigon-armén kom till byn:

"  Från huvudorten i distriktet Huyen Trang Bang kom på morgonen Saigon-soldater med högtalare och ropade att vår by skulle bombas. Alla måste evakueras!

Vi lämnade våra hus och sprang till en pagod där vi trodde vi skulle vara säkrare. Vi var åtta syskon. Vi bodde i pagoden några dagar. Vi hörde bombexplosioner runtomkring.

Det hände tredje dagen. Då började napalmbomber falla mot pagoden. Vi sprang ut och allt var ett enda eldhav. Vi hann knappt komma ut genom grinden förrän en napalmbomb föll på grinden. Bombplanen fällde fyra bomber och fyra tunnor med napalm.

Barnen sprang först, de vuxna efter. Två av mina bröder, en tre år, en nio månader, dödades genast.

Jag träffades och sprang med kläderna brinnande. Det brann i min vänstra arm och mitt vänstra ben innan jag fick av mig kläderna. Det brann i huden.

Jag sprang en kilometer, sen föll jag ihop medvetslös. Jag minns ingenting förrän jag vaknade på sjukhuset. Två dagar senare hittade mina föräldrar mig där. Alla på sjukhuset trodde jag skulle dö.

Jag fick behandling i 14 månader. Jag mådde mycket illa, huden kunde inte andas och jag förlorade känseln i vänster arm, som blev kortare än den högra.

Jag tänker ofta på den sommaren som en brinnande sommar.

Kim Phuc kavlade upp ärmen på sin vita blus och visade såren efter napalmen. Hon sa att det var på samma sätt på hennes vänstra ben. Hon hade gått igenom flera operationer, sex i Vietnam, två i Västtyskland. Vid en av de senare hade de lyckats göra vänstra armen lika lång som den högra.

Hon var ledsen för att hon inte som kamraterna kunde använda kortärmade blusar.

Kim Phuc kom till Kuba för specialistvård. En sommardag 1989 träffade hon där fotografen som tog bilden.

Han hette Huyen Cong Ut och jobbade för nyhetsbyrån AP. 1975 lämnade han Vietnam och kom till USA, där han amerikaniserade sitt namn till Nick Ut. En journalsist berättade för mig att han på väggen i arbetsrummet har en gigantisk förstoring av sitt livs bild.

Kim Phuc träffade en vietnamesisk student på Kuba, de gifte sig och flyttade till Kanada 1992.

Vid ett möte med amerikanska krigsveteraner i Washington sa hon:

"Jag är den där lilla flickan som flydde från napalm. Jag vill inte tala om kriget. Jag kan inte förändra historien. Jag vill bara minnas krigets tragedi för att förhindra nya krig och offer."

Det var USA:s allierade som spred amerikansk napalm över fattiga vietnameser, fullkomligt absurt. Nu vill vietnameserna se framåt, som om de helst skulle vilja glömma kriget, och amerikaner är välkomna, både som turister och som affärsmän.

I julas flanerade jag på nytt längs Tu Do-gatan och passerade hotell Lotusblomman. Jag tittade in i lobbyn, som var oförändrad. och tänkte: I de fåtöljerna, satt vi den gången. Det verkar paradoxalt nog vara både nyligen och oerhört längesen.

Gunnar Fredriksson