Ministern hoppas att stormen blåser förbi
Det senaste halvåret har varit en närmast surrealistisk upplevelse av att se den stora vågen närma sig, medan livet på stranden fortsätter ungefär som vanligt. De ansvariga säger att lugn bara lugn, vi har delat ut flytvästar. Till dess, njut av det fina vädret.
Jag ser att många väljare uppskattar att regeringen visar ett sådant lugn. I Dagens Industri får Reinfeldt och Borg högsta betyg för att de inte drabbas av ”aktivitetspanik”. Svenska Dagbladet berömmer för bestämd disciplin. Själv upprepar Reinfeldt att det inte finns någon ”mirakelmedicin” mot krisen. Borg har, som den ekonom han är, en teoretisk modell som bevisar att det är dyrt att företa sig någonting, om det inte sker i absolut sista stund.
Det är en sorts småborgerlig livslögn som upprätthålls och belönas. En önskan att stormen ska gå oss förbi och allt förbli som det varit.
Finansminister Anders Borg har frivilligt gjort budgeten och budgetbalansen till sitt stora nummer. Det är så fräckt och så oväntat att många har tagit detta till intäkt för att Borg vet någonting som ingen annan vet. Han måste ha ett kort upp i rockärmen som ingen ser. Borgs bestämda uttalanden att några undantag inte gives: budgetmålen ska gälla vad som än händer, någon oansvarig stimulanspolitik kommer inte att föras, är starka signaler att här är en man som är i full kontroll.
De borgerliga kommentatorerna har jublat. Åtminstone fram till nyligen.
Bakgrunden till denna kaxighet kan vara psykologisk. De nya moderaterna är fastlåsta i den pr-bild av sig själva som de själva har hittat på.
Fredrik Reinfeldt är unik i så måtto att han bars till makten under slagordet: Vi hade fel! Han gisslade sitt eget parti i offentligheten och erkände att moderater alltid slarvar med andras pengar. Nu skulle det bli skillnad.
Borg intog finansdepartementet och lovade att vara en god socialdemokrat. Den här gången skulle den borgerliga regeringen, till skillnad mot sina föregångare på 70-, 80- och 90-talen, inte förstöra statens finanser.
Så långt är allt gott och väl. Tills verkligheten förändrades. Tills vågen dök upp vid horisonten. Nu räcker det inte att spara, nu gäller det att använda det som har sparats.
Denna kris är inte som 90-talskrisen. Ändå finns det vissa oroväckande paralleller i själva krishanteringen. Den tidens finansminister, Anne Wibble, var teoretiskt skolad. Ansågs ytterst kompetent. Under ett helt år hyllades hon i den borgerliga pressen som kunnig, bestämd, en svensk Margaret Thatcher.
Och så skulle hon då försvara kronan, den fasta kronkursen. Därvidlag fanns ingen prutmån, inga undantag. Hon gjorde sig av med alla handlingsalternativ för att visa att hon menade allvar.
En Nobelpristagare som åsåg detta drama sa: Det är som att bjuda storslam i bridge utan att ha motsvarande kort.
Anders Borg är teoretiskt skolad. Kompetent, bestämd, en Gunnar Sträng med ring i örat, en rikshushållare. Budgetmålen gäller. Normerna är huggna i sten. Bort med alla handlingsalternativ. Inga undantag!
De senaste veckorna har de borgerliga ledarskribenterna blivit alltmer bleka om nosen i takt med att vågen närmar sig stranden. Opinionssiffrorna är visserligen fullkomligt strålande, men men … ett chicken race mellan en finansminister som håller benhårda tal om budgetdisciplin och den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet, hur betryggande är det egentligen?
Regeringen belönas i dag för att den upprätthåller illusionen om att vi kan fortsätta som tidigare, i morgon kommer den att bestraffas av samma skäl.
I detta konstaterande ligger ingen glädje. Det här handlar inte om vem som i efterhand kan säga, vi hade rätt.
Jag tror att svenska folket kommer att efterlysa samarbete. Mellan fack och industri, mellan de politiska blocken. Välfärden står på spel. Svensk industri är hotad.