Piloter tar livet av mig – redan nu
Läs Alex Schulmans kolumn
Jag är ofta övertygad om min egen förestående död.
Jag upptäcker en leverfläck på bröstkorgen, sedär, jaha, dåså – där kom kräftan och tog mig. Jag känner plötslig stumhet i mina fingertoppar och drar mig till minnes att jag i något magasin läst att det är första symptomet på parkinson och då ser jag genast framför mig hur jag om något år kommer sitta för mig själv koncentrerat och försöka få grepp om en kaffekopp och jag böjer mig fram, skräck i min blick, jag får grepp, allt skakar, kaffet skvätter över mina nervskadade händer och jag faller ihop på golvet, ligger ihopkurad som en ofödd och gråter.
Jag ser min egen död överallt. Värst är det väl kanske med flygandet. Varje gång jag flyger förbereder jag mig för att dö.
Varenda litet ljud i planet utgör signaler om krasch. Jag kan redan när planet taxar ut ta reda på vad det här blir för tur. Man känner det på hur
piloten för fram sitt plan mot startbanan. Om han kör onödigt fort så vet man att det är en stridspitt som är beredd att chansa lite med passagerarnas säkerhet. Det slutgiltiga beviset kommer när planet anländer till startbanan.
En klok pilot stannar planet där, kollar instrumenten i lugn och ro och sedan, efter en stunds koncentration och kontemplation, nickar han mot sin co-pilot och så startar han. En ungtupp av den typen som söker kickar, som hela tiden vill dö, struntar i att över huvud taget stanna planet när han anländer till startbanan.
Han bara fortsätter, vänder upp på startbanan och sätter fart ”on the fly”. Den typen av respektlöshet är det värsta jag vet, för då vet jag att vi har att göra med en happy-go-lucky-pilot från helvetet.
Den typen av hipp-som-happ-pilot tycker också om att börja svänga precis när han lämnat marken. Landningshjulen har inte ens börjat veckla ihop sig innan han ska börja gira och hålla på. Då vet man: det här blir en
fasansfull flygning. Den här piloten är så funtad att han kollar på radarn och söker upp turbulensen, siktar in sig och går till frontalangrepp, för han går i gång på faror.
Han går i gång på att sitta och ratta ett plan och veta att där bak sitter 100 passagerare och ber till gud. Han gillar det, det sjuka lilla aset.
De här nojorna skulle jag säkert kunna bära med mig tills jag dör. Problemet är bara att jag har fått barn och jag vill mena att alla föräldrar har ansvar för att göra sig av med sina nojor.
Om man visar sig rädd för saker och ting inför sitt barn så får barnet sedan ta över rädslan och så går det till när nojor går i arv genom generationerna. Därför har det senaste året utgjort en märklig tid för mig.
När jag sitter i planet med min dotter i knäet och motorerna börjar gå på högvarv, så måste jag sansa mig. Jag pekar på molnen och säger förtjust ”titta” och när planet skakar till när det plöjer genom molntäcket och jag vill bara skrika ut i kabinen ”NU DÖR VI” så ropar jag i stället glatt till Charlie: ”Karusell!”
Hela familjen är nu i Colombia på tv-inspelning. Jag har aldrig tidigare i livet upplevt sådan åska som drabbar vår lilla by.
Jag hatar åskan. Varje gång det händer är min första impuls att lubba bort till varenda kontakt, dra ut ALLT, sätta mig i badkaret och hyperventilera.
I stället: jag ställer mig med kaninpuls vid fönstret pekar på blixtrarna tillsammans med Charlie och så står vi där och viskar ”oj” till varandra.
Samma sak gäller alla skalbaggar i det här landet. Det finns en hel del sinnessjuka varelser som kryper omkring på golven.
Den sunda reaktionen om jag såg en kackerlacka, att skrika och hoppa upp på sängen och kasta böcker mot den lilla fan, är inte längre aktuell.
Nu måste jag svälja alla känslor av skräck och äckel, plocka upp djuret med en tidning och göra mig av med det på ett lugnt och sansat sätt.
Det här nya beteendet har inte gjort att nojorna har försvunnit.
De finns ju kvar i botten av mitt system.
Där ligger de och bubblar.
En vacker dag kommer det att explodera i något rätt hemskt. Jag hoppas att Charlie inte är i närheten då.