Danska koranbränningsförbudet får inrikespolitisk betydelse för Sverige
Det danska förslaget om förbud mot koranbränningar kännetecknas inte primärt av intelligens.
Sveriges regering har dessbättre redan bundit fast sig vid en något mindre usel lösning.
Danmarks regering har lagt fram ett förslag om att göra det straffbart att bränna bibeln, koranen eller toran.
Detta genom att kriminalisera olämplig behandling av föremål som har stor betydelse för religiösa samfund.
Justitieminister Peter Hummelgaard (S) började dagens presskonferens med att kalla koranbränningarna för ”meningslösa förolämpningar” som syftar till att sprida osämja.
Ett resonemang som onekligen väcker en och annan principiell och moralisk fråga.
Som exempelvis varför förolämpningar måste vara meningsfulla för att vara tillåtna.
Om det nu ens är möjligt att skilja yttranden som innehåller en mening från dem som inte gör det: något som för en människa har ett djupt innehåll kan för hennes granne vara nonsens och vem som rätt och vem som har fel är inte sällan en hopplös fråga.
Juridiskt öppnar ministern med sin argumentation också en farlig dörr. Om det är fel att såra religiösa genom att bränna deras heliga böcker, kommer det snart att vara fel att såra dem på andra sätt.
Utrikesministern Lars Løkke Rasmussen ville inte vara sämre än sin kollega och fick ur sig att förslaget sänder en ”viktig politisk signal till världen”.
Rasmussen har på sitt och vis rätt. En viktig politisk signal har skickats till världen, nämligen att Danmarks regering viker ner sig för totalitära staters ursinne och kompromissar med sin yttrandefrihet.
Danmark och Sverige befinner sig sida vid sida i denna situation. De två grannländerna är som bekant båda utsatta för vrede i den muslimska världen och beslut i Köpenhamn kan mycket väl få betydelse för Stockholm och vice versa.
Dagens besked kommer dock inte få någon omedelbar betydelse för Sverige.
Den svenska regeringen stakade nämligen ut sin väg i förra veckan. En utredning tillsätts som ska se över ordningslagen.
Syftet är förvisso att kunna stoppa koranbränningar, men det rör sig inte om ett generellt förbud utan en möjlighet för polisen att kunna sätta stopp under vissa omständigheter.
Även denna lösning är ett utslag av kryperi för despoter, men alls inte lika långtgående som den danska.
Det danska förslaget lär sätta tryck på Sverige från en del länder, men får snarare effekt på svenskt inrikespolitiskt spel än på svensk lagstiftning.
Oppositionsledare Magdalena Andersson är på hugget och har redan hållit en presskonferens under vilken hon påpekade att Sverige är ”ensamma och i en utsatt position”.
Vad den socialdemokratiska partiledaren ville ha sagt med det klargjordes aldrig, troligen beroende på att hon själv inte visste det.
Andersson uppmanade statsminister Ulf Kristersson att sammankalla riksdagens partier för diskussion och för att staka ut en väg framåt.
Det skulle förvåna om inte Kristersson tog emot den utsträckta handen.
Sverige befinner sig i ett farligt läge, terrorhotsnivån har som bekant höjts till en fyra på den femgradiga skalan, jobbige Salwan Momika brände så sent som i dag en ny koran, det vore föga statsmannamässigt att säga nej till samtal med oppositionen.
Frågan är då vad politiska diskussioner skulle kunna leda fram till.
Det går teoretiskt att tänka sig en tillfällig ändring av ordningslagen, som under pandemin, men Sveriges säkerhetsläge behöver försämras ytterligare för att någonting sådant ska ske.
En komplicerande omständighet är att ett lagförslag som bygger på utredningen ser ut att få svårt att få majoritet i riksdagen. Såväl Sverigedemokraterna som Socialdemokraterna gör tumme ner.
Men vad är egentligen alternativet för Andersson till regeringens linje?
Att vägra inskränkningar i yttrandefriheten för att tillfredställa intoleranta gaphalsar är naturligtvis den enda rätta hållningen. Och socialdemokraterna har sagt att partiet inte vill inskränka lagen.
Men det var i förra veckan. Danmark ändrar förutsättningarna. Det som är rätt är inte nödvändigtvis politiskt attraktivt, allraminst för socialdemokrater som skulle vakna kallsvettiga bara av tanken på att framstå som handlingsförlamade.
Att kopiera det danska förslaget är dock inte heller görbart med mindre än att grundlagen ändras och är således inte heller ett realistiskt alternativ.
Andersson och hennes partivänner kommer under de närmaste månaderna inte försätta ett tillfälle att hävda att regeringens samarbete med SD innebär säkerhetspolitiska risker.
Men bortom retoriken kommer inte mycket att ske.
Utredningen om koranbränningarna ska vara klar nästa sommar. Jag tror att regeringen och oppositionen kommer fram till att det klokaste är att avvakta och se vad den kommer fram till.