Jag tror på – fyllegubbarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har svårt att sluta tänka på att melodin med den fina titeln ”Jag tror på människan” fick noll poäng. Det är synd om Tommy Nilsson, men på något sätt ännu mer synd om människorna. Jag tror på människan. Noll poäng.
Är det vår tid i ett nötskal eller bara ett slags filosofisk slump? Spelar ingen roll, för plötsligt drabbades stan av akut klimatförändring och allt det onda, grå, sega, gamla förbyttes i ett förklarnat ljus.
Och åter kunde man tro på människan. Så:
Jag tror på kontorstjejerna som bänkade sig i slutet av gatan där solen samlades som bäst. Om än för en stund kunde de vända sitt ansikte mot himlen och låta dem lysa. Deras dagliga bekymmer tog paus. Det kommer att ordna sig.
Jag tror på fyllegubbarna som stannade i hörnet på Vasagatan och mödosamt fick av sig den raggiga jackan som stoppades ner i en sportbag som dom kallar hem. Jag snek förbi dem och hörde inte vad dom sa, men det jag hörde lät bra. Det var något om sol och värme.
Jag tror på farbrorn i lodenrocken med den långsamma hunden. De går genom parken. En av dem pinkar på en ung krokus. Den andre lättar på halsduken och känner ljum vind genom den grå kalufsen. Ännu en vår, ännu ett år.
Jag tror på snubben i den blänkande nytvättade stadsjeepen som ler sitt introverta dollargrin och söker ögonkontakt med tjejen på hållplatsen. En vacker dag, som i dag, kommer han att hitta en ny kanal och bryta igenom sig själv. Eller så blir han det han vill att vi ska tro han är; en dynamisk entreprenör som får hjulen att rulla. Vi behöver dem också.
Jag tror på tjejen i tygskynke och huvudduk. Undrar vart hennes tankar bär när solen värmer? Framåt eller bakåt – och vilket är bäst? Jag tror på slackergänget som hittat glassar och har det där rastlösa ryckandet i benen som kännetecknar unga killar på vårbete. Blickarna flackar när en ny värld öppnas framför deras ögon. Dom får jobb, dom blir lyckliga med någon, dom också.
Jag tror på hon som slutat tro på nåt och därför drar sig undan solen in i skuggorna där sminket sitter fast och vitheten bevaras. En vacker dag, tänker jag. Den kommer för dig också. Jag tror på den gamla damen som leder sin rullator längs gator hon inte längre förstår, men när hon slutligen svänger runt hörnet känner hon värmen genom sin tunna hud och tjocka ullkappa och då vet hon att våren har gjort det igen.
Jag tror på människan – och ber att få gratulera oss.