Äntligen: Nu får jag vinyl i datorn
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I den ändlösa floden av deprimerande profetior och negativa nyheter händer det ändå en bra grej som gör att en medelålders man kan tro på framtiden.
Det är de digitala snillena som äntligen uppfunnit en produkt direkt avsedd för såna som jag. Såna som drömmer sig bak. Såna som älskar sin ungdoms musik. Såna som har vinden full av gamla vinylskivor som bars upp när cd-skivan tog över och sen dess stått oanvända med damm i spåren och tårar i ögonen.
Men nu väntar vinylens revansch. Tusentals gamla låtar ska åter få skåda dagens ljus. Bobby Charles kravlar upp ur träsket. Marshall Crenshaw slätar ut byxvecken. Dwight Twilley kammar lugg och ler med hela västkusten glittrande i garnityret.
Alla gör dom sig redo att ta klivet från vinyl till mp3 och därmed tillbaka i tjänst.
Sedan barnsben har musik varit min ständiga följeslagare. Gammal nog att minnas Beatles genombrott och ung nog att fortfarande ta till mig nya artister har jag haft ett ständigt soundtrack i mitt liv. På grammofon, kassett, i bilen, i hörlurar, med walkman, på cd och givetvis live på otaliga konserter.
Jag skulle inte vara jag om inte musiken fanns. Den har präglat mig, men också guidat och stöttat och uppmuntrat och förklarat på ett sätt som varken filmen eller litteraturen klarat att leverera. Det är tveksamt om jag ens vill leva utan musik.
I den likasinnade bekantskapskretsen har vi skojat om Vinylfabriken – ett slags killgubbarnas eldorado där vi går omkring i vita rockar och konverterar gamla skivbekanta till nutida dataformat. Vi har experimenterat med olika förstärkare och sladdar och program, men det har aldrig blivit annat än krångligt och dumt.
Men nu är vinylfabriken verklighet. Tekniken har hunnit ikapp våra drömmar. Häromdan anlände en brun kartong. Den innehöll ? håll i er nu ? en skivspelare som kopplas direkt in i datorn!
Måhända ett litet steg för mänskligheten men ett jättelikt Townsend-hopp för mig. Därför tvekar jag inte att utnämna den till Årets uppfinning. Kanske seklets. Jag behöver inte köpa löjligt dyra cd-skivor. Jag behöver inte ladda ner dyrt från nätet. Jag behöver inte stjäla och ha dåligt samvete.
Det enda jag behöver är tid för att flytta över min skivsamling till datorn. Vi pratar om cirkus 2 500 lp-skivor. Det är i runda slängar 112 000 timmar. Finns det fortfarande möjlighet att ansöka om friår?