Trots löneskillnaderna är feminismen döende
Länge var frågan glödhet.
Nu är det ingen som talar om den.
Vart tog feminismen vägen?
En bilaga till förslaget till statsbudget för nästa år, Ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män, bjuder på intressant läsning.
Förra året hade 44 procent av de vuxna kvinnorna under 65 år eftergymnasial utbildning. Motsvarande siffra för männen var 35 procent.
Av det skulle man kunna förledas att tro att kvinnor tjänar mer än män eftersom längre utbildning ofta leder till högre lön. Men så är, som vi alla vet, inte fallet.
Den genomsnittliga månadslönen för kvinnor var förra året 26 800 kronor före skatt. Män tjänade 4 400 kronor mer. Varje månad.
Tittar man till hela inkomsten efter skatt blir skillnaden ännu större. Om man räknar in sjukpenning, kapitalinkomster, kostnader för studielån med mera hade kvinnor 2010 en inkomst på 17 175 kronor efter skatt. Männen fick ut 4 983 kronor mer. På ett år var skillnaden alltså nästan 60 000 kronor.
Det finns alltså grund för en feministisk debatt. Eller för att uttrycka sig som regeringen, en diskussion om ”samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete”. Men lever den? Knappast.
Ett övertydlig exempel är de kvinnodominerade lärarfacken som i årets avtalsrörelse ville se ett rejält kliv mot 10 000 kronor mer i månaden. I snitt fick de, första avtalsåret, 1 100 kronor. Visserligen utan strejk, men ändå.
Inför S-ledaren Stefan Löfvens jungfrutal i Almedalen i somras talade Aftonbladet med över hundra kommunalråd (S) och frågade vad de ville att Löfven skulle ta upp i talet. Jämställdhet var ett av alternativen. Ingen röstade på det.
Feminismen var stor på 1970-talet med Grupp 8 och andra aktivister. Den fick ett uppsving i samband med valet 1994 då Stödstrumporna banade väg för ”varannan damernas”, den första regeringen i världen där hälften av ministrarna var kvinnor.
Jämställdhetsdiskussionen blev åter het när Gudrun Schyman, och andra, bildade Feministiskt initiativ, FI. Men när FI:s framgångar uteblev, 0,68 procent i valet 2006 och 0,4 i förra valet, förpassades frågan åter ut till vänster.
Det finns ljuspunkter, även om de är små. I sitt jultal förra året tog statsminister Fredrik Reinfeldt upp våld i nära relationer (alltså nästan alltid kvinnor) och därefter tillsattes en nationell samordnare, förra länspolischefen Carin Götblad.
För tio år sedan nämndes ordet jämställdhet 31 gånger i riksdagsdebatter. Fem år senare var det uppe 45 gånger. Förra året slogs rekord, 92 gånger uttalades j-ordet i kammaren.