Jag minns blodet men smärtan har jag glömt
Är inte säker på vad jag känner, när jag ser några trettio-plusare stolpa fram på jättehöga klackar.
Är det avundsjuka eller lättnad?
Eller kanske ... både ock.
Sitter i en tunnelbanevagn vid T-centralen i Stockholm och stirrar på ett gäng bruna ben som knäar längs perrongen i silverremmar och stiletter. Kastar sedan en blick på mina egna fötter.
Inget att bli upphetsad över.
Det är platt.
Det är stadigt.
Det är svart.
Det är sandaler.
Hur kunde jag hamna här? Hur kunde jag landa i den här foträta vagnen?
Tåget rycker igång och försvinner in i en tunnel. Och sedan ut i en glittrande båge av ljus och vatten. Så in i mörkret igen.
Var var jag?
Jo, hur har jag plötsligt blivit så här platt och svart? Hur gick det till när jag började klä mig så här ointressant, bekvämt och löst sittande?
Det är väl själva livsresan, tänker jag. Det börjar. Det rullar på i blindo och tar sedan slut.
Förförelsen, glittret och det supertajta var bara som ett stjärnfall i universum.
Och gravitationen glömmer inte.
Gravitationen glömmer inte att göra sitt jobb.
I bussen till Täby börjar jag i alla fall att minnas. Jag tänker: var det inte kortare och tajtare förr?
Minns att det fanns något som hette mini skirts och hotpants. Det var kjolar och shorts som var mindre än grytlappar och som inte ens täckte hela rumpan.
Och det var tajt.
Vi satte på oss de nya jeansen. Sänkte oss ner i badkaret och lät jeansen sedan torka på kroppen. Det blev så tajt att det inte gick att röra sig.
Minns ingenting av smärtan. Kommer bara ihåg såren, blodet och plåstren. Och de självsäkra, stolta kliven. Hur de höga klackarna kunde forcera vilket underlag som helst. Grustag, snö, is, branter, ljung, marmor, asfalt, parkett och kullerstenar.
Åh nej, – nu minns jag nylonstrumporna. Hur de frös fast på benen när jag knallade hem de där kalla vinternätterna. Och hur jag sedan satt på badkarskanten och spolade loss strumporna från den röda, flammande huden.
Och nu?
Nu kliver jag av bussen i Täby. Har tappat vägbeskrivningen och irrar runt.
Tar ut en riktning och börjar gå på måfå.
Märker att jag går fort och lätt.
Jag går ju i min sandaler.
I mina sköna ... lättfotade sandaler.