Monarken har rätt till sitt privatliv
I dag landar kung Carl XVI Gustaf i Peking i spetsen för en delegation av svenska företagare och forskare.
Resan är alltså ingen hastig flykt från mediastormen i Sverige utan ännu ett sedan länge noga planerat arbetspass i kungens liv. Som Sveriges statschef är det hans uppgift att representera Sverige i världen.
Hans valspråk är ju som bekant ”För Sverige i tiden” och vi lever i en tid då Kina har blivit en ledande ekonomisk och industriell stormakt, alltså bör även Sverige finnas på plats.
På den kinesiska världskartan är Sverige, trots allt, en mycket liten prick. Det finns tio städer i Kina med fler invånare än hela Sverige, men om en delegation från denna lilla prick leds av en kung öppnas de intressantaste dörrarna för hans sällskap.
Kungen landar i ett land vars 1 miljard 300 miljoner invånare inte har en aning om den storm som dragit över Sverige. Det beror inte på att kinesiska media inte skriver om skandaler eller inte granskar makten. Tvärtom.
Kinesiska media berättar dagligen om affärsmän, poliser och höga ämbetsmän som dömts för olika brott och maktmissbruk och även kinesiska tidningar kan krydda med en och annan sexskandal, men i det lokala kinesiska mediabruset finns mycket liten plats för myggsurr från Midnattssolens land om vad anonyma personer påstår hände och inte hände på partajer för mer än tjugo år sedan.
Jag befann mig själv i Shanghai då den senaste skandalen brakade lös i Sverige. Jag har alltså inte läst boken utan bara kunnat följa händelserna i Sverige på nätet. Det har varit en absurd upplevelse.
Det har alltid funnits ett starkt fundamentalistiskt drag i den svenska kulturen. Förr var det våra präster som höll i piskan och såg till att var och en följde Guds lag, katekesen och Kungl Majts beslut och bestämmelser. Syndare bestraffades hårt.
I dag är det svenska journalister som tagit över de gamla lutherska prästernas piska och Guds lag har ersatts med det som för tillfället är de politiskt korrekta åsikterna. Piskan viner över dem som inte stämmer in i kören och är brottslingen tillräckligt högt placerad går drevet.
Processen kallas alltid för att man ”granskar makten” men är lika ofta ett skenheligt gottande i andra människors snedsteg och misstag.
Precis som forna tiders domedagspredikanter sällan själva var Guds bästa barn, har våra tiders fundamentalistkramare själva begått de flesta av de förbrytelser de låtsats vara upprörda över hos andra.
En del skribenter menar att kungen, på grund av hans ärvda ämbete och roll som statschef, inte skulle ha rätt till ett privatliv. De menar att särskilt hans liv måste kunna granskas varje timme av dygnet.
Detta är givetvis nys. Kungar, drottningar, ja till och med kronprinsessor, är människor de också med en människas behov av att då och då få leva och andas i en privat sfär. Ja, jag skulle
vilja påstå att en kung har större behov än alla andra av denna privata sfär, för att han överhuvudtaget ska kunna leva och andas.
En kung är nämligen alltid, ända sedan sin födelse, dygnet runt, omgiven av personer som nästan alla finns där därför att de är anställda att vara där. De är vänliga mot honom på arbetstid.
Flertalet av de personer han äter lunch och middag med är inte privata vänner utan personer som genom sina anställningar och positioner i samhället ska vara nära kungen. Flera av våra monarker, bland andra Gustav III, har kommenterat detta. Gustav beklagade djupt att från det ögonblick han blev kung kunde han aldrig mer ha en vän.
De enda riktiga vänner en kung har, de som är vän med honom för den han är och inte den roll han har, är oftast lekkamrater och barndomsvänner, personer som senare i livet hamnar på poster som inte automatiskt skulle ge dem en plats vid varje kungamiddag.
En statschef får naturligtvis aldrig bryta mot svensk lag och han ska aldrig göra något som skadar hans ämbete, men eftersom han inte är en robot måste han få ha privata stunder då han får vara sig själv, slippa protokoll, hovetikett och ceremoniel och risken för att allt vad han sa och gjorde står på löpsedlarna nästa dag.
Om kungen och hans familj inte har denna möjlighet skulle de förvandlas till fånflinande, vinkande skyltdockor, utan möjlighet att förstå andra människors liv och vardag.
Förljugenheten och dubbelmoralen lyser i många av kommentarerna. Några påstår sig upprörda över de ”överklassfasoner” som beskrivs i boken, som om det aldrig hänt att hederliga socialdemokrater ertappats med byxorna nere, aldrig förvirrat sig in på porrklubbar eller tagit med sig prostituerade till en lånad LO-lägenhet.
De beteenden som kan kritiseras är mer typiska för män i allmänhet, än bundna till en viss klass. Förmodligen kommer författarna till boken nu efter sina femton minuter i rampljuset att dra sig tillbaka till den avloppsbrunn varifrån de kom, febrilt letande efter någon ny person att smutskasta och förnedra, för efter den så kallade Littorinaffären i somras har vi kommit in i en period i Sverige där det inte längre finns några spärrar, tabun, integritet eller hänsyn.